Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Morgon på Grönkulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla björkarna och blommorna och fruktträden och bäcken, så
kan jag inte låta bli att hålla av dem. Det är svårt nog ändå,
och jag vill inte göra det ännu värre... Jag vill så rysligt
gärna gå ut — det är som om allting ropar till mig: »Anne,
Anne, kom ut till oss! Anne, Anne, vi vill ha en
lekkamrat!» — men det är nog bäst jag inte går. Vad är det för
mening med att hålla av saker, om man genast ska ryckas
från dem? Och det är så svårt att låta bli att hålla av saker,
inte sant? Det var därför jag var så glad, när jag trodde jag
skulle få bo här. Jag tänkte, att jag skulle få så rysligt
mycket att hålla utav... Nu har jag nästan satt mig in uti, att
jag ska bort härifrån, men om jag går ut, så kanske att den
stämningen går sin väg och jag börjar sörja igen... Vad
heter den där Kristi bloddroppen på fönsterbrädet?
— Den kallas fuchsia.
— Åhnej, inte menar jag sådant slags namn... Jag
menar ett namn, som ni själv gett den — ett smeknamn. Har
ni inte gett den något? Får jag göra det i stället? Får jag
kalla den — låt mig se — Ögonfröjd! Det är litet långt,
men det duger ändå. Ack, låt mig få kalla den för
Ögonfröjd så länge jag är kvar här!
— Kära hjärtanes, gärna för mig... Vad ska det nu
vara bra för att ge en fuchsia ett namn?
— Jo, jag tycker om smeknamn på allting — blommor
också. Då bli di liksom lite mera mänskliga... Hur vet ni,
att inte en fuchsia kan känna sig sårad av att jämt och samt
bara heta fuchsia? Ni skulle inte tycka om att alltid bara
kallas fruntimmer. Jo, Ögonfröjd ska hon få heta. Det stora
körsbärsträdet utanför mitt gavelfönster gav jag namn genast i
morse. Jag kallade det Snödrottningen, därför att det var så
vitt. Det kommer naturligtvis inte alltid att stå i blom som
nu, men ändå...
— Aldrig i mitt långa liv har jag hört eller sett hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
