Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Anne läser sin aftonbön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ska bli väldigt intressant, nu när jag väl kommit på
idén...
— Du får lov att falla på knä, sade Marilla nagot förvirrad.
Anne lydde och såg allvarligt upp i Marillas ansikte.
— Om jag kan begripa, varför man precist ska falla på
knä? Om jag riktigt ville bedja, så vet jag nog, hur jag
skulle göra. Jag skulle alldeles ensam gå ut på en stor äng
eller ännu hellre in i den djupa, djupa skogen, och så skulle
jag se upp i himlen — upp i den där vackra blå himlen, som
ser ut att aldrig taga något slut... Och då skulle jag känna
en bön... Jaha, nu är jag färdig. Vad ska jag säga?
Marilla kände sig i större förlägenhet än någonsin. Hon
hade ämnat lära Anne den enkla gamla barnabönen »Gud
som haver barnen kär.» Men hon hade, som jag redan
omnämnt, stundom en viss humoristisk uppfattning av saker och
ting, och detta innebar även, att hon hade ett ganska gott
omdöme. Det for plötsligt för henne, att denna naiva lilla
bön, avsedd att framviskas av de vitklädda späda i moderns
knä, alldeles icke passade för denna fräkniga och långbenta
varelse, som ej kände till eller frågade efter Guds kärlek,
eftersom den aldrig kommit henne till del förmedlad genom
mänsklig kärlek.
— Du är gammal nog att kunna bedja själv, Anne, sade
hon slutligen. — Tacka nu Gud för alla de välsignelser du
fått och bed honom ödmjukt om vad gott du önskar dig.
— Ja, jag ska göra så bra jag kan, sade Anne och
begrov ansiktet i Marillas knä. — Käre himmelske fader — så
säga prästerna i kyrkan, och det kan man väl få säga också
hemma hos sig, va’? — sköt hon in och lyfte för ett
ögonblick upp huvudet. — Käre himmelske fader, jag tackar dig
för Ljuvlighetens vita väg och Mörka, speglande vågen och
Ögonfröjd och Snödrottningen. Jag är dig så gränslöst
tacksam för dem. Ja, det är alla de välsignelser jag just nu kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
