Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Annes uppfostran börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Diana Barry bor uppe på Tallbacken, och hon är
ungefär jämnårig med dig. Det är en mycket trevlig liten
flicka, och kanske hon blir lekkamrat åt dig, när hon kommer
hem, fast nu är hon på besök hos sin moster i Carmody.
Men då får du ta dig väl i akt, hur du uppför dig. Fru
Barry är mycket noga, må du tro. Hon låter minsann inte
sin Diana leka med någon liten flicka, som inte är snäll och bra.
Anne tittade på Marilla tvärs igenom äppelblommorna
med ögon, som tindrade av intresse.
— Hurdan ser Diana ut? Hon har väl inte rött hår?
Det är illa nog att ha rött hår själv, och jag skulle inte kunna
härda ut, om också min hjärtevän hade det.
— Diana är en mycket söt liten flicka. Hon har svarta
ögon, svart hår och rödblommiga kinder. Hon är dessutom
snäll och duktig, och det är bättre än att vara vacker.
Marilla hade ofelbart en moral till hands och höll styvt
på, att varje yttrande, riktat till ett barn, som höll på att
uppfostras, borde kryddas därmed.
Men Anne blåste helt obesvärat bort moralen och tog
fasta endast på de förtjusande möjligheter, som öppnade sig
framför henne.
— Det var roligt, att hon är söt! När man inte kan
vara vacker själv — och för mig går ju inte det — så är det
ändå ett stort nöje att ha en vacker bästa vän. När jag bodde
hos fru Thomas, så hade hon ett bokskåp med glasdörrar
inne i sitt förmak. Där stod inga böcker, utan fru Thomas
hade sitt bästa porslin där och sina syltburkar — när hon
hade någon sylt, förstås... Den ena av dörrarna var
sönderslagen. Herr Thomas körde armbågen i den en natt, då
han var fullare än vanligt. Men den andra var hel, och jag
brukade låtsa, att min spegelbild i den var en annan liten
flicka, som bodde därinne.
Jag kallade henne Katie Maurice och vi voro mycket goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
