Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Glada förväntningar - XIV. Annes bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och visste rätt väl, hur vackert deras violetta glans gjorde sig
uppe vid halsen mot den bruna sidenklänningen, ehuru hon
ej kunde se själva broschen.
Anne hade intagits av den häftigaste beundran, när hon
första gången såg smycket.
— O, Marilla, det var en riktigt finfin brosch... Jag
förstår inte, hur ni kan följa med predikan och bönerna, när
ni har den på er. Jag kunde då inte — så mycket vet jag.
Ack, vad ametister äro förtjusande — just så har jag tänkt
mig diamanter. För länge sedan, innan jag nånsin hade sett
en diamant, läste jag om dem och försökte föreställa mig dem
i tankarna. Jag trodde, att de voro purpurröda och lyste
alldeles upp i ett mörkt rum... En dag fick jag se en riktig
diamant i en ring — men jag blev så snopen, att jag grät...
Visst var den söt, men det var inte på långa vägar vad jag
tänkt mig. Får jag hålla broschen i hand ett litet, litet tag,
Marilla? Jag undrar om inte ametister kunna vara snälla
violers själar?...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
