Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Annes kria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annes kria.
kunde följa björkstigen till skolan. På Annes födelsedag vand-
rade de med lätta steg utför den, hållande öron och ögon
väl öppna mitt under allt pratet, ty fröken Stacy hade sagt,
att de snart skulle skriva en uppsats om »En vintervandring
i skogen», och dessförinnan måste de naturligtvis »hämta in-
tryck» och göra sina iakttagelser på ort och ställe.
— Tänk, Diana, att jag fyller tretton år i dag, sade
Anne med någonting liknande vördnad i rösten. - Jag kan
knappast få för mig, att jag kommit in i ton-åren . . . När
jag vaknade upp i morse, tyckte jag, att allting måste vara
liksom annorlunda ... Du har ju nu varit tretton år i två
månader, så du har väl hunnit övervinna den där första, un-
derbara känslan . . . Tänk, om två år blir jag riktigt vuxen!
Det ska bli en skön känsla att veta, att man då kan få an-
vända hur stora ord som helst utan att folk skrattar åt’en.
— Om fyra år kunna vi få sätta upp vårt här, sade
Diana. — Alice Bell är bara sexton och har sitt uppsatt redan,
men det tycker jag är löjligt. Jag väntar, tills jag blir sjutton.
— Om jag hade Alice Bells kroknos, så — — Aj, där
höll jag på att säga någonting elakt, och som du vet har jag
numera den rara fru Allan till föredöme. För resten jämförde
jag Alices näsa med min egen, och det var fåfängt gjort av
mig. Jag är rädd, att jag tänker för mycket på min näsa,
sedan någon för länge sedan sa’, att den var rätt skaplig,
bara där inte varit så många fräknar omkring den . . . Men
det är väl inte näsans fel, heller. O, Diana, titta, där är en
kanin! Den kan man alltid sätta in i krian. Jag tycker verk-
ligen, att skogarna äro lika härliga om vintern som om som-
maren. De äro så vita och stilla, som om de låge i slummer
och drömde vackra drömmar.
— Ja, den krian är jag inte så rädd för, när den kommer,
suckade Diana. — Jag går nog i land med skogsvandringen,
men den krian, som vi ska lämna in om måndag, är ryslig.
Montgomery, Anne på Grönkulla. 225 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
