Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX. De nya seminaristerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De nya seminaristerna.
ett mjukt täcke av vissna blad ha de fått över sig, tills de
vakna igen i vår. Jag tror, att det var en liten grå älva med
regnbågsfärgad lång schal, som kom smygande på tå den
sista månskensnatten och höljde över dem. Diana är inte
riktigt säker på det... Hon har aldrig glömt, hur hennes
mamma bannade henne för att vi låtsade se så mycket spöken
och troll inne i spökskogen . . .
Diana och jag tala för resten mest om förståndiga saker
nu för tiden. Vi ämna ge varandra det löftet att aldrig gifta
oss, utan bli snälla gamla mamseller och alltid bo tillsamman
i en liten nätt stuga med en trädgårdstäppa och var sin katt,
helst trefärgad . . . Diana har ännu inte riktigt beslutat sig, för
hon tänker, att kanske man gjorde större nytta med att gifta
sig med någon vild och oförvägen och vilseledd ung man och
omvända honom ... Diana och jag känna, att vi äro så
mycket äldre än vad vi ha varit, att det inte passar sig för
oss att bara prata tok och barnsligheter. Det ligger någonting
högtidligt i att snart fylla fjorton, Marilla... I onsdags tog
fröken Stacy alla oss jämnåriga med sig ned till bäcken, och
där sutto vi och språkade om allvarliga ting. Hon sa’, att vi
inte kunde vara tillräckligt noggranna med de vanor, vi ta
oss, och de förebilder, vi välja ut åt oss just vid den här
åldern, för när vi bli tjugo år, äro våra karaktärer färdigbildade
och grunden lagd för hela vårt kommande liv... Och hon
sa’, att ifall grunden var vacklande och osäker, kunde vi aldrig
bygga någonting riktigt bra på den .. . Vad hade fröken Stacy
för ärende här nu på eftermiddagen?
— Det är just det jag ville tala om för dig, Anne, om
du någonsin låter mig komma till ordet. Hon talade om dig.
— Om mig? — Anne såg bestört ut. Därefter rodnade
hon och sade brådskande:
— Ack, jag vet nog, vad hon sade. Det var min me-
ning att tala om det för Marilla, men jag glömde det. fröken
259 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
