Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
ryggen til stod Karl-Vilhelm på terskelen til
gutte-værelset. Hun kunde ikke skille hvad han sa; men
det var Alv som gråt høit og hvinende.
Hanna gikk stilt, men sønnen hørte skrittene og
snudde sig. Han gjorde en rørsle, som vilde han
lukke igjen døren, så sa han:
«Alv og jeg har hatt et opgjør, mor.»
Ved morens navn beljet Alv i.
«Men du gode!» Hanna stirret inn i guttenes rum.
Stoler lå veltet, det fløt med vann på gulvet. Tvers
over sengen lå den yngste gutten og skrek.
Karl-Vilhelms slips satt op under haken på ham og
jakken var dyvåt.
«Han vil slå mig ihjel — han vil slå mig ihjel,»
hvinte Alv.
«Din blei! Jeg har gitt ham en omgang juling.
Han fortjente den.» Karl Vilhelm drog jakkeermene
ned over mansjettene og rettet på slipset.
«Men hvad er det da, gutter?»
«Han kan bokse.» Alv reiste sig overende. Han
var blodig i munnviken, forvillet i ansiktet, skrekk
og raseri lyste av de store øinene. «Han kan bokse,
han, jeg hadde ingen chance.»
«Du har slått ham til blods» — Hanna Mowitz
rettet et sint, forferdet blikk mot sin eldste sønn.
«Det er bare tannkjøttet, som blør. Jeg er våtere
jeg. Han tømte vannmuggen over mig, svinet.»
«Ikke sånne ord, Karl-Vilhelm.»
Han kastet med hodet som mente han ordet var
velvalgt.
«Nå?» Moren så fra den ene til den andre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
