I det tragiska skådespelet Tar hon icke lika lycklig, och ehuru förtjusningen öf-ver henne såsom »Maria Stuart», »Jungfrun af Orleans» m. fl. var stor hos hopen, måste rättvisligen erkännas, att hvarken hennes naturliga eller förvärf-vade egenskaper räckte till för de partierna, och detta gälde i både yttre och inre mening. Hennes talorgan, på senare tiden visserligen mycket educerad, den liksom hela qvinnan, hade blifvit till och med behaglig i det lätta och mera känslofulla skådespelet, men själens väldigare rörelser, den storartade passionens språk var den ej mäktig att med gripande sanning frambära, lika litet som egarinnan var danad att återgifva dem. Med Julias och i synnerhet Ophelias roller var förhållandet annorlunda. Ophelias roll likasom i viss mån Julias är på det hela ingen roll i detta ords allmänt gällande betydelse. Hon griper icke in i handlingen, hon bestämmer icke, genom någon mäktig inverkan, dennes phaser och slutliga utgång. Hon blott älskar och lider, tyst, undergifvet, offerlikt, tills det kufvade, tillbakaträng-da känslosvallet bryter sig väg — i vansinnet. Hon är nästan endast en apparition i detta ords rätta mening likväl s