och då min bearbetning at Zedlitz’»Ker-ker und Krone», (»Boja och krona eller Tassos öden») enligt Hamiltons (förste direktörens) uttryckliga beslut, skulle gifvas, var hon sjelfskrifven till Angio-linas parti. Jag öfvade in det med henne och fann en värma för saken och en intelligens, en böjlighet och lätthet att fatta och tillgodogöra sig rättelser samt ingifvelser, som lofvade teatern en utmärkt konstnär och henne sjelf en vacker bana. Hon väckte stort och för-tjent uppseende såsom Angiolina. Sedermera spelade hon »Kung Renés dotter», hvilken hon äfven inöfvade med mig, fast jag då lemnat scenen och hon redan var gift med Strandberg. Äfven här vann hon mycket bifall, men utvecklingen på det hela var stannad. Efter ett eller halftannat års giftermål med S. träffades hon en afton i ett sällskap. Jag kände knapt igen henne. Den blomstrande, smidiga gestalten var ett hektiskt skelett, den vackra, själfulla blicken var släckt, och rosorna hade flytt från de infallna kinderna. Ett år ungefär derefter låg hon på bår. Verlden förlorade i henne en ädel, skär qvinnonatur, en mer än vanlig intelligens och en konstnär, som med fortsatta studier borde hafva blifvit en af scenens största pryd-