fogade lyckan så, att jag icke sällan fick deltaga i dylika, af Karstens närvaro och sång förskönade samqväm. Han sjöng oftast franska »chansons» af det lättare erotiska slaget, någon gång några af Franzéns vackraste. Alla utförde han med en utmärkt deklamation, mycken finhet och utsökt smak och känsla. Efter en god middag, hvarvid han sjungit, voro vi några, som bildade en grupp omkring honom och sade honom, troligen af alla uppriktigt menade, förbindligheter. En af de samtalande kom-plimenterade honom för det förträffliga sätt, hvarpå han utförde konungaroller. »Jag är alltid kung», svarade Karsten med den lugnaste och naturligaste uppsyn i verlden. Jag inföll då på franska, som jag visste han satte värde pä att man talade med honom: »Oui, le roi de fharmonie». — »C’est cela, mon cher monsieur», genmälde han med en olympisk nick och lade beskyddande sin hand på min axel med den mest älskvärda nedlåtande min man kan föreställa sig. Karsten syntes på 20-talet endast undantagsvis på scenen. Sångscenens egentlige uppehållare voro då Lindström, Dupuy och senare Sällström på den manliga sidan, fru Sevelin, m:ll Wider-