spelade de hufvudrollen, för att icke säga enda rollen; anletet i öfrigt var föga rörligt, föga mäktigt af nyanserade uttryck. I det komiska, som aldrig till någon högre grad fick utbildas, hade hon stora anlag, och jag vågar af det lilla jag sett henne utföra i den vägen tillägga: vida större än i det allvarsamma skådespelet. Hon visade i de få komedier, der hon uppträdt, oändligt mycken fyndighet, om-vexling, uppfinning. I tragiska situationer uppfann bon aldrig något. Ställningar, rörelser m. m. voro — stundom till och med i ett visst moment af en viss scen — alldeles sådana Malibran och Grisi infört dem, och jag, som sett dessa kunde roa mig att på K. operan i Stockholm, med m:lle Lind framför mig, i förväg räkna ut minut och takt, när (t. ex. i Norma) armarne skulle tramslungas mot Pallio eller tillbakakastas i rät linie med ryggen m. m. Jag hade sett det alltsammans förut och i samma scener på Théåtre Favart. I Jenny Linds skick och sätt att föra sig fanns visst ingenting anstötligt, långt derifrån, men det var icke fint qvinligt, om det ens var qvinligt, hvilket jag hvar-ken vill påstå eller bestrida. En smula klumpighet vidlådde hennes person, låg på bottnen af den, ehuru verldsvana förtog