under, och han har ock riktigt gjort det. Nu kan dessutom ingen mera sjunga honom eller ens lära sig att göra det. Efter Jenny Linds afgång från scenen, Stockholms scen nämligen, har vår teater icke egt någon riktigt stor sångerska före fröken Michal, som tillhör nutiden och derför ej skildras här, men ganska utmärkta röster och talanger hafva på qvin-nosidan tid efter annan der uppenbarat sig, och jag vill hålla en liten mönstring med dem.

Elma Ström

var en högst intagande flicka och begåfvad med verklig intelligens, en skön omfångsrik och för all möjlig utbildning fallen sångstämma. Men det var en meteor, som lyste och försvann. Hon gaf fulla hus, och teaterdirektionen jagade henne igenom hela sin gamla och nya repertoir, som en odygdig skjutspojke gör med en ung, het häst lör blotta nöjet att se honom springa. Bemälda direktion var i alla fall mera klandervärd än skjutsgossen, ty den gjorde hvad den gjorde väl icke så mycket för nöjet, som egentligen var publikens mera än den dåvarande Backmanska direktionens, utan för de fulla husen, men ville ej besinna,