Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 10: 1 MUNTERSER. 17
Öfversättning: Svœinn lät rista dessa runor ... ör hette
den andre, Assurr den tredje, Gœirmundr9 [den fjä]rde och
Gi... .11. ...r var deras moder10.
(1) i förbindelse med följande lång konsonant i de östnordiska språken, s. 7,
i Ups. imiv. årsskr. 1880). Jfr härmed förekomsten af suæn på
Norum-funten från Bohuslän, L. 1976, om hvilken form S. Boije,
Bidr. till känned. om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia
III, 281 anmärker, att man väl på gammal norsk botten haft skäl
att vänta Svœin(n). Denna form är, liksom nsv. Sven, ett direkt intyg
om monofteringen af œi framför flera kons. Uti fera skulle en
sammandragning af dift. œi uti obetonad ställning kunna föreligga (jfr
Noreen, Altist, u. anorw. gr. § 116. Det nsv. deras hänvisar ju genom
sitt begynnande d- för väntadt t- på en form som urnordiskt haft å-,
ej p- och denna form kan blott genom ordets användning såsom
obetonadt i satsen hafva framgått ur formen med p- (jfr Noreen uti
inledningen till S. Columbus En svensk ordaskötsel). I alldeles samma
ställningar framför flera kons. och i obetonad stafvelse skall dift. au
urnord. sammandragas till o (se Noreen, Altisl. u. anonv. gr. §§ 111,
118. Då de ljudlagsenligt uppkomna monoftongeringarna naturligtvis
skulle analogiskt föras in i former, der diftongen borde vara
bibehållen och en sådan analogibildning kunde hafva försiggått olika i de
många dialekter, som vi a priori måste antaga ligga till grund för
runinskrifterna, kunde man falla på den tanken att förklara de många
i, u hvilka uti runinskrifterna förekomma såsom tecken för dift. œi, au
och särskildt de fall, der i, u som tecken för dessa dift. förekomma
jemte ai, au i samma inskrift, såsom tecken för det monoftongerade
ljudet, vare sig ljudlagsenligt uppkommet i den föreliggande formen
eller dit analogiskt öfverfördt. En försöksundersökning, som jag
anstält med afseende på detta, har visat mig att genomförandet af det
monoftongiska värdet för runan i ej skulle möta allt för stora
svårigheter. Deremot gestaltar sig saken annorlunda vid genomförandet af det
monoftongiska ljudvärdet af runan u för väntadt au, ty runornas
tuf>r, tufir skulle motsvaras af fsv. * döper, *dopir för döper, döpir, och
sådana former finnas ej, mig veterligt, i litteraturen. Dock uppvisar
Reichenauer Todtenbuch (se Mone, Anzeiger für Kunde der teutschen
Vorzeit IV, s. 97 f.) huc, urich, det förra väl säkert motsvarande isl.
Ilaukr, det senare måhända ett isl. Auårikr. Däremot hafva vi i
assonansen på Karlevi-stenen, L. 1323, traukr i J>aimsi huki ett
bestämdt bevis för att runan u kunde brukas som tecken för dift. au,
och då kunde väl ock i beteckna dift. evi, liksom omvändt ymniga
Antiqv. tidskrift. 10: 1. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
