Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. BRÅTE. ATS 10: 1
iau jfr l^iaurikR og uku i den beslægtede Indskrift
B. 1007 (L. 1280).
ui, vei = got. weiha. Deraf er mulig uia paa
Glavendrup-Stenen Accusativ. Jfr Vé, Odens Broder.
137) Fredriksdal, Vagnhärads socken, Hölebo
härad, Södermanland. D. 8vo 1, Boije, Sv. Form.
Tidskr. V, 143.
knubha • Up : raisa : stain : |>insa : hibtiR : kulaif:
bru^ur | sin || han : anta^is : austr : at | [>ikum.
Kälfvesten-stenen, om ej dennas sunu förklaras af ie. *sü-nü-m.
Prof. Bugge hänvisar på sin nedan vid Gurstens-inskriftens
behandling gifna förklaring, att bortfallet af u uti sun, ehuru det
qvarstår i sumtR torde vara att tillskrifva dess enklitiska ställning i
förbindelsen ’Vêfri6ar sim. Prof. Bugge, som sjelf sett Gursten-stenen,
torde bäst kunna bedöma, huruvida dess skriftdrag gifva större
ålderdomlighet vid handen, men från språklig synpunkt synas mig följande
invändningar mot prof. Bugges mening kunna göras. För det första
förenar sig ej prof. Bugges uppställning af versen VéfriÖaR sun såsom
en B-typ väl med den för bortfallet af -u gifna förklaringen, att ordet
i denna förbindelse hade svag tonvigt. Intet annat val synes vara oss
öfrigt än att antingen förklara de båda sista verserna vara prosa eller
tillägga sun en rätt stark tonvigt. För det andra innehåller samma
Gursten-inskrift sannolikt ännu en u-stam i ack. sg. nämligen smi|>
smi<$. Ordet smiÖr tillhör nämligen såväl genom sin bildning, se
Kluge, Nominale stammbildungslehre der altgernianischen dialecte § 29,
som genom sin böjning i isl. u-deklinationen och man skulle vänta,
att en inskrift af den ålder, som prof. Bugge vill tillägga
Gursten-stenen ännu böjde ordet efter u-deklinationen och efter prof. Bugges
förutsättningar uppvisade stamutljudet -u i acc. sg. Om fornspråkets
betoning af en förbindelse Odd sniiö liknade det nutida språkets, skulle
nämligen just appellativet starkast betonas och i detta ord kunde således
åtminstone icke bitonigheten vara orsak till bortfallet af -u, i fall ordet
ännu stode qvar i u-deklinationen. Dess tonvigt har ock prof. Bugge
erkänt genom att antaga detsamma bära allitterationen. Någon visshet
kan visserligen ej vinnas rörande detta ord, men det får ej helt och
hållet lemnas ur räkningen vid bedömandet af denna fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
