Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han på ett så snillrikt sätt uppvisat sambandet mellan
den svenska naturen och det svenska folklynnet.
Samma frändskap mellan den nationela karaktären
och hemlandets beskaffenhet påträffa vi, om vi vända våra
blickar till det land och det folk, der man anser den
norröna diktningen ha stått i sin högsta blomning, till
Island och Isländarne. Det synes oss helt naturligt, att
ett ordkargt, handlingskraftigt slägte uppväxte på den
fattiga ön, som så att säga tvang sina odlare till en
ständig kamp för tillvaran. Och äfven i andra hänseenden
tycka vi oss märka en bestämd prägel, som naturen tryckt
på folket. Så t. ex. spåra vi något vulkaniskt hos de
isländska sagohjeltarne, hvilket påminner om det frusna
lugn, afbrutet genom förstörande snöskred och »jordeldar»,
som utmärker den isländska naturen. Då deras vrede
väckts, synas de i förstone kalla och oberörda, men flamma
plötsligt upp, då handlingens stund kommit. Jag
påminner om den i Njála så utmärkt tecknade Skarphéðinn,
Niáls son, som uppmanad af sin moder Bergþóra att hämnas
en tillfogad skymf, svarar: »Icke hafva vi qvinnors
skaplynne, så att vi vredgas för allting»[1], men under natten
dräper skymfaren. Så säges den berömde Gunnar på
Hlíðarendi hafva varit välvillig, mild och beherskande
sig[2]; men dock utkräfver han, då hans ära kränkts, den
blodigaste hämnd på sina fiender. Sjelf säger han efteråt,
att han mer än andra kände motvilja att dräpa män[3].
Underligt vore väl, om den öfverväldigande natur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
