Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 12: 1 NATURSKILDRINGARNA I DEN NORRÖNA DIKTNINGEN. 59
skap till nordvestvinden. Vid middagstiden helsar sunnan
nordan och värmer dennes svala anlete, och då aftonen
nalkas, är det sydvestvinden, som mottager solens
strålglans med gladt anlete och, såsom tecken till den fred,
som inträdt, bjuder de starka böljorna att stilla sig,
framkallar befruktande dagg och värmer nordostens af blåsten
svala läppar, frostkalla panna och frusna kinder. Sedan
är det vestan, som »skrudar sig» med afton skönhet och
besvarar östans helsning. Då solen nedgått, är hon först
under vård af nordvestvinden, som låter skuggorna
inbryta öfver jordens anlete, till ett tecken, att hvilans tid
är inne. Vid midnatt tager nordan emot solen och för
henne fram öfver fjäll och öknar mot »tunnt bebyggda
stränder», han höljer sitt anlete med en skyhjelm, och
håller vakt öfver sina grannar; till sin »motpart»
sunnan-vinden sänder han svala fläktar, för att denne bättre må
kunna bära dagens hetta. Nordan säges bortdrifva skyarne
och feja himlens anlete, för att solens strålar må kunna
så mycket lättare sprida sig åt alla håll. Sedan öppnar
nordosten sina glänsande ögon, liksom mättad af sömn
efter njuten hvila, och förer fram den ljusa dagen, som
vore denne en fager yngling och höfvisk förelöpare, för
att bebåda »det strålande hjulets», den skinande solens,
ankomst. Solen spejar sedan, om förlikningen mellan
vindarne ingåtts och löper så fram sin bana som förra
dagen. Dessa vindarnes ömsesidiga budskap beteckna
alltså ingåendet af en allmän fred, hvilkens
välsignelserika följder sedan skildras. Hafvet utestänger den väldiga
stormen och danar släta vägar, der man förr ej kunde
fara fram. Stränder, som förr ej erbjödo hamnar, göra
det nu. Fiskar leka vid land. Luften fägnas ock åt
förlikningen; foglarne uppsöka under fager sång »luftens
höjd»; de fröjdas som åt en kommande högtid och bygga
sina nästen. Sjelfva jorden gläder sig, örternas frusna
rötter upptina, doftande gräs af smaragdens färg spirar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
