Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 12: 1 NATURSKILDKINGAKNA I DEN NORRÖNA DIKTNINGEN. 65
förut sett, att den på sätt och vis motsvaras af hvad jag
kallat den mythiska naturskildringen. Då den
personifierande framställningen ligger denna mycket nära (naturen
tänkes ju såsom besjälad, låt vara att hon saknar den
mythologiska skruden), vill jag här lemna en öfversigt
af densammas förekomst i fornliteraturen. Bildspråket,
sådant det framträder i den utförda jämförelsen, sparar
jag till längre fram.
Ofta är det svårt att afgöra, huruvida man blott har
en af skalden medvetet åsyftad personifikation framför
sig eller en spillra af en myth. Så t. ex. när i
Grimnismal (strof 41) de af Ymirs hjerna skapade skyarne få
sig tillagd bestämningen in hardmodgu, hvilken vanligen,
såsom af Gering, återgifves med »de hårdsinta». Det synes
dock rimligare^ att uttrycket här bör sammanställas med
hard-ltugaör (Guöninarkviöa I str. 11). På det anförda stället
säges Gudrun vara hardhuguÖ um hr er fylkis, hvilket
brukar tolkas »hård eller förstelnad i sinnet af smärta vid
furstens lik». Möjligen kan man hos en modern svensk
skald1 höra Eddans uttryck återljuda, när denne låter molnen
vandra med »vefullt sinne», och talar om deras
»jordkringsväfvande, skumma tankar». Regnet kallas i den norröna
diktningen skyarnes gråt; så t. ex. heter det i den isländska
rundikten2: Ur er sky ja grátr (regn är skyarnes gråt) och
på ett ställe i Fornaldar Sçgur NorÖrlanda (I s. 299)
möter man samma uttryck, som för öfrigt har sin
motsvarighet i den angelsaksiska diktningen. I Beowulf (v.
1377, i Heynes upplaga) sägas »himlarne gråta» (roderas
reötaÖ).
Andra ställen i den poetiska Eddan, der en
personifikation framträder, äro det redan från Vçluspá anförda
1 Viktor Rydberg i poemet Höstqväll; jfr Lenaus ord i poemet
Himmelstrauer: »Am Himmelsantlitz wandelt ein Gedanke, Die düstre
Wolke dort, so bang, so schwer.»
2 Wimmer. Die Bunenschrift s. 282.
Antiqv. Tidskrift. 12: 1. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
