Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Iade man — eller måhända den döde själf i lifstiden —
redskap och vapen för hans räkning å annat ställe. Då
åter den döde, i det att under det senare
begrafnings-skicket alla lämningarne af liket bevarades i grafven,
tänktes äga sitt hem i denna, upphörde man att å andra
platser nedlägga dessa väsentliga förnödenheter.
Den nya åskådningen fortfar under brandgropstiden
att allt tydligare bestämma grafskicket. I de tidigare
grafvarne, brandflaken och de äldre brandgroparne,
förekomma stycken af kärl, som varit med på likbålet. Någon
annan mening än öfriga kärl, som följt med i grafvarne,
kunna dessa kärl icke tänkas hafva ägt, d. v. s. de böra
ha innehållit förnödenheter för den döde, hvilka genom
elden transformerades på samma gång och på samma sätt
som denne. Men den nya uppfattningen om den dödes
bostad i grafven drar så småningom med sig som en
nödvändig konsekvens, att förnödenheterna böra gifvas
honom i grafven och icke vid eldbegängelsen. Under
Tcne-tidens fortgång och under loppet af den romerska perioden
se vi också, huru i stället för de förbrända krukskärfvorna
att börja med respektive ett sedan flera hela kärl
förekomma i grafvarne. Då utvecklingen hunnit därhän, att
alla resterna af den döde nedlagts i grafven och jämte
dem förnödenheterna för det kommande lifvet, då således
den döde där fortsatte sitt afbrutna lif, är själfva
lik-bränningsprocessen endast ett rudiment af ett bruk, som
en gång haft en mening, hvilken sedan bortglömts. Då
uppträder äfven skelettgrafven som en naturlig
konsekvens och dess användning tilltager kontinuerligt. Den
bornholmska utvecklingen från brandflaket under
Hallstatt-tid till skelettgrafven under den romerskt-gotiska
perioden är således alltigenom intern.
Skelettgrafven uppträder ungefär samtidigt på
Bornholm, i Östergötland (Månadsbladet, 1900, sid. 98 fl’., 108
fl’.), på Öland (anf. arb., sid. 117, 1896, sid. 117 ff), på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
