Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då 300-talets traditioner ännu voro fullt lefvande, således
tiden omkring år 400 eller förra delen af 400-talet; andra
partier härstamma från 400-talet och förra delen af
500-talet. Gränserna för grunddikternas till 1)lifvelsetid äro
sålunda slutet af 300-talet och början af 500-talet, och det
är inom dessa tidsgränser vi följaktligen äga att söka
motsvarigheterna till de grafskick, som omtalas i Beovulf.
Bränningen å bale är tidens sed. Det heter om en
bland danernas kämpar, Aschere, hvars lik blef bortburet
af ett vidunder, att honom fick danernas folk »icke
förbränna med eld, ej heller lägga på bål» (ne bronde
for-baernan ne ön bffil hladan v. 2126). Något annat
begraf-ningssätt tänkes således ej komma i fråga. De gånger
likbegängelser annars skildras, är det alltid i sammanhang
med bränning. Sii omtalas ännu en bålbränning bland
danerna, denna af väldiga dimensioner. Det härtåg, Hnäf
gjorde mot Frisland, slutar efter ett stort manfall å ömse
sidor med danernas seger. Bland de fallna befann sig
Hnäf själf och Hildeburhs båda söner. Då segern vunnits
och fördrag slutits, begrafvas de fallna danerna. Ett
ofantligt bål bygges. Ofverst lägges Hnäf, hvars
svin-smyckade hjälm synes vida omkring, och på samma bål
(at fjåsm åde — — — apeling manig v. 1110 o. f.) de
öfriga ädlingame, bland dem Hildeburhs söner, hvilka
placerats bredvid hvarandra med arm om axel. Därefter
brinner bålet med de många döda, som således fa en
gemensam graf.
Det kan knappast sättas i fråga, att denna sång
författats i Frisland. Af danerna känner sången Hildeburh
såsom Hocs dotter, Hnäf, Hildeburhs söner, Hengest,
Gud-laf och Oslaf, samt namnet på en person, Hunlafs son,
eller ett svärd, Hunlafing; af friserna endast Finn,
Folc-valdas son. Sången visar sig således vara mera förtrogen
med de danska än med de frisiska personförhållandena,
liksom den blott skildrar danernas och ej frisernas känslo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
