Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då innebörden af dylika åldriga seder utplånas, bruka
sedens yttre tecken skönjas i typologiska
degenerations-stadier. Gudmundsson har i ofvan citerade rader vidrört
tvänne sådana serier rörande fostbröders skyldighet att
följa hvarandra i grafven, ocli att hämnas hvarandra.
Den förra seriens moment synas närmast hafva haft
följande ordning: 1) Fostbroder tager lifvet af sig och
liket insattes i fostbroders graf; 2) fostbroder låter
lefvande införa sig i fostbroders graf, men bryter sig ut;
3) fostbroder låter på en bestämd kort tidsfrist införa
sig i fostbroders graf.
Liknande mellanstadier äro bekanta rörande den
efter-lefvande makans öde.
När Brahmanerna förbjödo .änkans brännande, föreläde de dock,
att hon skulle sätta sig pa bålet vid mannens lik, men därefter sades
till henne: statt upp kvinna, kom till lifvets värld, du hvilar där, när
en, hvars lif är borta, kom till oss. Du har uppfyllt din plikt mot
mannen, som en gång fattade din hand och gjorde dig till en moder
— och hon leddes ned af en nära frände eller en trogen tjänare.
Det är ett symboliskt offrande af hustrun, lika väl som lifhästen,
hvilken leddes i vår senast afiidne konungs liktåg var en genom
många kristna århundraden bevarad symbol af de forna hästoffren
vid grafven. Qvakeolthernii eller Qvokiltherna i nordvästra Amerika
fordra, att hustrun skall luta sitt hufvud mot mannens lik, medan
bålet antändes, men när lågorna taga öfverhanden, ryckes hon dän
och hon måste sedan i tre års tid föra med sig mannens aska. 1
Osseterna i Kaukasus nöja sig med att leda änkan och lifhästen
tre gånger till bålet, och därefter må ingen äkta änkan eller bestiga
hästen: de få visserligen lefva, men de tillhöra den döde.
(Hildebrand: Folkens tro om sina clöcla, sid. 59 f.) Grandidier berättar,
hurusom kvarlefvorna efter en llovakvinna, som under lifvet varit
gift efter hvartannat med olika män, gjorde månadslånga visiter i
de olika f. d. männens grafvar. Hennes ben, som någon tid hvilat
hos hennes näst siste man, blefvo för alltid förvisade därifrån, sedan
den kvinna, som efterträdt henne i mannens hjärta, dött och
således behöfde en grafplats (Cartailhac, La France prihistorique, sid. 157
jfr hos los Awemba Journal Anthr. Just. London, XXVI, sid. 157.)
1 Nästan ordagrant detsamma berättas om Takhaliindianerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
