Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 OSCAR MONTELIUS. ATS 22: 5
än från de två andra nordiska länderna. Och i svearnas
huvudbygd, Uppland, — mest vid Vendel — har man
funnit så många med ringsvärd och andra präktiga vapen
rikt utstyrda gravfynd, att hela 600-talet och närmast
följande mansåldrar fått namnet Vendeltiden. Denna
omständighet står uppenbarligen i samband därmed, att
svearna under närmast föregående tid genom göternas
besegrande lagt grunden till Sveriges enande under en
konung och kunnat giva sitt namn, »Svearike», åt vårt land.
Granska vi närmare de få fynd från Vendeltid, som
nu äro kända från Norge, så finna vi, att de flesta av
dem gjorts i den del av det sydöstra Norge, som kallas
Hedemarken och Toten.1 Förklaringen härtill är ej svår
att finna. Snorres Ynglingasaga förtäljer, huru den till
Ynglingaätten hörande Olof Trätälja, efter sin faders
In-gjald Illrådes fall, från Uppland drog till Värmland,
samt huru svearna därifrån invandrade till svdöstra Norsre.
De togo till konung Olofs son Halfdan Hvitben, om
vilken Snorre berättar, att han bland annat »tillegnade sig
mycket av Hedmark och Toten».
Men Olof Trätälja levde just under den äldre
Vendeltiden.2
Vi hava sett, huru ringsvärden med sina tresidiga
knappar härstamma från föregående århundradens
svärds-former.
Men från ringsvärden härstamma de följande
århundradenas, vikingatidens, svärd med sina stora tresidiga
knappar.
Den tresidiga knappen, som i äldre tid var betydligt
kortare än det övre hjaltet, blir allt större, till dess basen
slutligen får samma längd som hjaltet.
1 H. Schetelig, Vestlandske graver fra jernalderen (Bergen,
1912), sid. 171.
2 Birger Nerman, Svärges äldsta konungalängder som källa
för soensk historia (Uppsala, 1914), sid. 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
