Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
BIDRAG TILL SVENSK SPRÅKHISTORIA.
289
hafva nämligen likaledes befunnits vara strängt
regelbundna och icke tjänliga som bevis på språkets
grammatikaliska inkorrekthet eller handskriften A:s sena
affatt-ningstid. Så är den singulara feminina genitivändelsen
-ur icke någon ortogratisk egenhet, såsom den af Schlyter
uppfattas (Företal till GL. s. IV), utan, efter hvad Säve
uppvisat (Gutn. Urk. s. XV), den regelbundna gutniska
formen för svaga femininer i nämda kasus, hvilken åter
uppkommit genom en för gutniskan egendomlig
analogibildning efter de starka femininernas singulara
genitiv-ändelse -ar (jfr Wimmer i ANO. 1868 s. 287 f.) — ej,
såsom Säve antog, af ett samgermaniskt -öns —, hvilken
brukliga rubrikerna. Det andra stödet för ofvan gjorda antagande är af
språklig natur. Uti ifrågavarande stycke förekommer nämligen ett
uttryck: pan sunt blopi ter nestr, som afviker från det i A eljest flere
gånger brukliga. I 20: 3 heter det nämligen: pan sum blopz ier nestr,
och 20: 10 iru bepin bloz iem ner, hvilka båda uttryck med sin
intressanta, absolut nyttjade genitivform —väl att öfversatta med i slägten
och att sammanställa mrd de bekanta fno. uttrycken lifs, draums, svefns
vera, de fsve. pessa hems, inbyrpis, framlepis m. fl. (jfr ock GL:s lapigs,
op ans), ursprungligen ett slags lokala genitiver — förefalla vida mer
ålderdomliga än det förstnämda med dativ. Detta ger intrycket af att
vara en senare ändring på en tid, då konstruktionen med genitiv föreföll
föråldrad, hvilken ändring må hända uppkommit därigenom, att man
hänfört Mops till nestr — att det ej hör dit synes styrkas af det i
GL. äfven förekommande uttrycket mipan bloz ir til (någon fins till i
slägten) —, eller möjligen efter den gjorda bekantskapen med ÖGL:s
Arfdabalk — förmodligen källan för ifrågavarande stadgande om
ogut-niskt folks arfsrätt — och de där förekommande pæn sum nipium ær
næstær ok Jcnæm ær kunnastær, nipium nær ok knæm kunnughær (dessa
dativer synas mig snarare böra uppfattas som lokativa: i slägten,
i slägtleden, än, såsom de förklaras af E. Schwartz, Om oblika kasus
ock prepositioner i fornsvenskan från tiden före år 1400. . . Upsala
1878, s. 55, 84, som styrda af adjektiven eller som dat. respiciendi). —
Skulle den här framstälda förmodan finnas antaglig, förfaller Schlyters
af ofvannämda arfsstadgande dragna slutsats, att »Gotlandslagen ej
kan antagas vara äldre än från senare hälften eller närmare slutet af
13:de århundradet» (Företal till GL. s. IX).
19
Antiqv. Tidskrift 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
