Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 9: 2 RUNOLOGISKA OCH ARKEOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. 13
planschen)1. Då priipr är en i-stam (jfr ags. ÖryÖ\ liar det
en gång haft i-omljud i nmt. sing. Om runristaren ännu
sagt Herprypr kan icke afgöras ~.
I præp. AIFTIr, ef ten, är sista runan Å, som senare
förekommer i inskriften i BRUþlR, brôpiii. I begge orden
står À för ett urspr, r i strid mot denna runas
ursprungliga bestämmelse, som är att beteckna ett af 6’ uppkommet
r. Tvärtom finna vi i inskriften runan R, som egentligen
är tecken för ett ursprungligt r, använd som ett tecken
för ett af s uppkommet r-ljud i orden Herpritpr,
Hall-findr, sitr7 Brandr (se längre ned). Förklaringen till detta
förhållande är gifven af dr Wimmer, som visat att R (À)
redan tidigt genom analogien erhållit ett utvidgadt
område, sålunda att detta ljud, som vanligast förekom i
ordens slut, inträngt i många ord, som ändades på
ursprungligt r, medan omvändt R (A) omkr. år 900 öfvergått till
r (R) efter dentaler. Se Kort Udsigt över det
philologisk-historiske Samfunds Virksomhed i Aar ene 1876—78 s. 16 ff.:i
1 Namnet på Gårdbystenen kan, såsom prof. George Stephens i
bref till mig påpekat, också läsas Harpprupr, hvilket under formen
Harttrudis anföres af Försternann s. 607 från en frankisk urkund från
9 årh. Jag anser det likväl sannolikast att den på stenen omtalade
personen hetat H§rprupr, då detta namn förekommer på andra ställen
i Norden, under det Harppråpr är här okändt.
2 prupr hör till de få fem. i-stammar, som bevarat r i nmt. sing.,
och det har på grund deraf i fno. liksom fno. brupr öfvergått till
ja-stamböjning. Se min Forngutnisk ljudlära s. 11.
:i Undantag från de af Wimmer funna reglerna äro sällsynta i
svenska och danska inskrifter tillhörande 10 och 11 årh. Märkligt är
det derför, att vi på Karlevist enen, hvars inskrift tydligen tillhör hedna
tiden, finna endast K (r), under det former, i hvilka /k kunnat
användas, förekomma på flere ställen i inskriften. Jag vet icke att
förklara detta förhållande på annat sätt än att runristaren, som säkert
icke varit Öländing, talat en dialekt, i hvilken de två r-ljuden redan
sammanfallit. I de norska inskrifterna finna vi icke Wimmers regel
vara tillämpad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
