Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att komma ifrån mynt af den dåliga beskaffenhet, att den
ena sidans prägel störande inverkar på den andras, så att
man å dem kunde se så godt som intet.
De antika mynten voro i regeln ganska tjocka, ett
minne från den tid, då myntet icke var annat än en
metallklump af viss vigt, som var försedd med intryck
af en stämpel, hvars närvara innebar garanti för godheten
af halt och vigt. Under kejsartiden började mynten
förtunnas, dock utan att man kan säga dem vara för tunna.
I de germanska stater, som uppkommo efter
folkvandringstidens slut, slogos mynt efter romerskt mönster, äfven
med den tjocklek, som plägar förekomma hos de romerska
mynten, men i vissa af dessa stater finna vi benägenhet
att göra mynten tunnare. De vestgotiska guldmynt t. ex.,
som slogos i Spanien, äro temligen tunna; tunnheten
framträder särskildt i förhållande till omskrifternas stora och
breda bokstäfver. Det var guldmyntfoten, som från början
lånades från kejsarriket. Men de Germaner, som icke
hade kommit i alltför nära beröring med den romerska
kulturen, synas hafva haft förkärlek för silfret. Med
karolingerna blef silfvermyntningen den rådande, det ordinarie
silfvermyntet kallades denarius eller penning. De
karolingiska silfvermynten äro i allmänhet tunnare än de
romerska, men ändock icke så tunna, att deraf någon
olägenhet kunde uppstå.
Denarernas storlek vexlar. De kunna vara mindre
och tjockare eller vidare och då med nödvändighet
tunnare — annars hade de vållat myntherren förlust. I vissa
orter hade man förkärlek för det förra slaget, i andra för
det senare. När den alltför mycket ökade vidden
medförde en alltför stor tunnhet, var den väg beträdd, som
ledde till brakteatpräglingen.
Väl kända mynttyper blefvo imiterade. De som
härmade kände sig icke alltid bundna af den för originalen
faststälda vigten. Man var angelägen att behålla typen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
