Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödskyssen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag tänker: — Att måla, att måla! — — men
jag har ju intet att måla med.
I samma ögonblick far genom min hjärna:
— Det där är inte ljuset! Det är skuggan av solen!
Då hör jag någon ropa mitt namn ur hopen
av statyer bakom mig.
Jag vänder mig om och rösten höres igen,
och den är som ekot av en tystnad. Ekot av en
tystnad!
Jag går utefter statyraden. Hade jag icke
märkt förut, att alla dessa kroppar och ansikten
voro så ohyggligt utmärglade? Nu rasslar det
igen bland dem och knakar som av trä, och jag
ser, att det fladdrar gulnade trasor från ett ben
här, en arm där, medan snöflingor från deras
hjässor och skuldror yra mig i ansiktet.
Så hör jag mitt namn igen.
— Vem ropar? frågar jag.
Och från postamentet till en staty lösgör sig
en kvinnoskepnad, höljd i trasor och med ett
stelnat leende skulpterat i ett ansikte av något
gult, hårt, vittrande. Hon slår armarna om mig
och kysser mig. Iskyla tränger genom hela min
kropp och jag tänker: — Nu dör jag — och
vaknar — och fryser, ty en filt hade glidit ned på
golvet och vinden dragit sig åt nordan under
natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
