Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Gustaf i Dalarna 1520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hP ^ ■
Persson på Rankhyttan (vid sydöstra stranden af sjön Runn) och tog hos
honom arbete för dagspenning. Ehuru Gustaf förut kände Anders Persson —
de hade varit kamrater i Upsala skola — vågade han nämligen ej för honom
genast yppa hveni han var; han visste ej hans sinnelag. Men en tillfällighet
röjde honom. En tjenstflicka hade märkt en guldstickad skjortkrage sticka
fram under tröjan och berättade detta för sin husbonde. Denne lät genast
kalla till sig Gustaf, som nu uppenbarade honom sina öden och sin ställning
och bad honom onr hjelp och råd. Anders Persson, som nu kände igen
honom, bemötte honom med vänlighet och deltagande, men sade sig ej kunna
göra något for liaus sak, utan rådde honom att efter några dagars vistelse
på Rankhyttan begifva sig till en säkrare ort.
Gustaf begaf sig derifrån på väg till en frälseman Ar en dt Persson (Örn-
flykt) på Ornäs (vid Runns
sydvestra strgnd). På
vägen dit, mellan Vika ocli
Torsång, råkade han ut for
ett äfventyr, som var nära
att göra ett tvärt slut på
hans vandring och hans
lif. Lill elfven (det
vattendrag, som från Ruun flyter
ut i Dalelfven) var nyss
tillfrusen och isen så tunn,
att den brast under
honom, och han var nära
att omkomma; men ung
och stark som han var
lyckades han frälsa sig.
Dagen derpå kom han
fram till Ornäs. Som han
höll Arendt Persson »för sin goda vän och trodde honom väl», berättade han
genast för honom sitt namn och sin belägenhet. Arendt »gaf honom goda ord»,
bad honom stanna på Ornäs och lofvade att göra hvad han kunde för att bereda
honom hjelp. Men i sitt hjerta hyste han andra afsigter. Uuder någon
förevändning lemuade han gården och reste till bergsmannen Måns Nilsson
i Aspeboda, hvilken han meddelade hvem han hade hos sig och frågade
honom om hvad som var att göra. Mans Nilsson betedde sig som en ärlig
man och rådde honom att ej göra Gustaf något ondt, utan låta honom fira
sina farde; »må han fria sig, sade han, om han kan». Men Arendt var
ej benägen att släppa tillfallet att förtjeua den danske konungens nåd; han
vände väl som det tycktes hemåt, men for förbi sin gård till danske fogden
öfver bergslagen Bengt Brunsson på Sätra gård (Säters kungsgård), och denne
behöfde han ej bedja om hjelp. Åtföljda af 20 man begåfvo de sig till Ornäs
för att gripa Gustaf, men då de kommo fram, var han försvunnen. Arendts
t». Kunkhvttan i Dalarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
