Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Befrielsekrigets början. — Riksföreståndarvalet i Vadstena 1521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den käcke Arvid Vestgöte till Östergötland. Denne tog inom kort
Hof-garden, förmådde östgötastäderna att erkänna Gustaf som höfvidsman och lade
sig i juni för Stegeborg, som han började belägra. Kort derefter inneslöts
iifven Stäkeholm.
I vissa landskap reste sig allmogen vid nyheten om Gustafs framgångar
alldeles på egen hand. Så i ett af Dalarnas grannland, Vermland, der
resningen började redan i slutet af mars och snart sträckte sig till Dal. Danska
fogdarne slogos ihjäl, och folket hyllade Gustaf. Dess ledare var lagmannen
N i 1 s 01 s s o n (V i n g e). Han sträckte snart sina tankar äfven tillVestergötland,
der Ture Jönsson var lagman och ännu höll sig till konung Kristiem. Ofver
Tiveden ryckte Nils Olsson i slutet af maj med flere tusen man in i
Vester-götland, der föga motstånd mötte; Lee kö slott uppgafs och hos allmogen
fann Ture Jönsson intet stöd. Den slöt sig till Nils Olssons folk hvar det
drog fram, och redan i juni fann Ture Jönsson med sin fördel
öfverens-.stämmande att lofva att uppsäga konung Kristiern trohet. Några veckor
derefter uppträdde han som ledare af resningen inom landskapet.
I östra Småland hade, såsom forujt är nämdt, upproret börjat redan i
december 1520, således innan dalkarlarne satte sig i rörelse. Det spridde sig
snart till landskapets inre trakter, och under de första månaderna af 1521
fortgick i alla landets delar ett vildt sraåkrig, som Sören Norbys och Ture
Jönssons fogdar fåfängt sökte dämpa. Men å andra sidan synas bönderne ej
egt tillräcklig styrka att på egen hand drifva konuugens embetsmän och
öfriga dausksinnade bort. Det var tydligt att utgången af denna strid skulle
bero på händelsernas utveckling i de andra landskapen.
Bland de landsdelar, åt hvilka Gustaf efter slaget vid Vesterås närmast
vände sina taukar, var naturligtvis U p 1 a n d ,• vigtigt genom sin belägenhet
nära hufvudstaden och tillika såsom inom sig hysande den stad, som var
erke-biskopens säte. Han sände i början af maj dit sina båda förnämsta
höfvids-män Lars Eriksson och Lars Olsson, hvilka uppbådade allmogen i en del af
landskapets södra och vestra härad och gemensamt lägrade sig på Rymningen,
•en skog ett par mil sydvest om Upsala. Vid ryktet om att sådana gäster voro
att vänta blef stor oro i staden, der man nu redde sig att fira den helige Eriks
fest och i högtidlig procession bära helgonets ben till Gamla Upsala.
Domkapitlet med borgmästare och råd sände till de svenska befalhafvarne bud
med anhållan, att de ej skulle störa den stundande högtiden, ■ utan låta den
i fred och ro firas. Svaret kom omedelbart före svenska hären. Det
innehöll, att svenska och infödda män och ej utländingar borde med rätta bära den
helige Eriks skrin och helgedomar; de ville derfor i den saken göra sitt bästa,
•och det vore ock till en del orsaken, hvartor de nu voro der. I stället for
att sörja för stadens försvar lät Bengt Bjugg, erkebiskopens fogde, for att
visa huru föga han fruktade bondehären, tillreda ett präktigt gästabud i
trädgården mellan stora och lilla biskopsgården (nuvarande stallgården och
Gu-stavianum) och nedbryta stängslet omkring trädgården för att folket skulle
kuuna åskåda festen. Här dracks vin, sjöngs och dansades efter pipor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
