Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Befrielsekrigets fortgång 1522, 1523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bryta med Danmark och gaf sålunda ej direkt Gustaf någon hjelp, men det
gaf fria händer åt Gustafs vänner, Kort König, Hermann Israhel, Johann
Sasse, så att dessa m. ti. utrustade 10 örlogsskepp för att briuga Gustaf hjelp.
Lastade med de varor Gustaf begärt och med ett betydligt antal tyska
knektar och ryttare om bord lemnade flottan Traverafinde den 30 maj 1522
och anlände den 7 juni till Söderköping. Flottans amiral hette Friedrich Bruun.
Härmed blef nu Gustafs ställning betydligt förbättrad. Af de tyska
knektarne sändes 500 till Kalmar, som nu belägrades af Arvid Vestgöte; de
öfriga skickades till lägret vid Stockholm, hvarifrån större delen af böndeme
fick vända hem; det var blott de unga ogifta karlarne som behöllos. I
oktober ankommo på Gustafs begäran ytterligare 8 lfibska fartyg, och Stockholms
blokad blef nu fullständig. Det norra lägret flyttades betydligt närmare än
förut, det vestra förlädes till Munkliderna (nuvarande Kungsholmen), och det
södra så nära som på Södermalm. De olika lägren stodo i förbindelse med
hvarandra genom flottbroar som voro slagna emellan Kungsholmen,
Långholmen och Södermalm, hvarigenom skarorna i de olika lägren lätt kunde
komma hvarandra till hjelp i händelse
af behof. Slutligen slogs öster om
staden en bom ifrån Södermalm öfver till
Vadmalsön (Djurgården), och till dess
försvar uppfördes en skans, väl försedd
med kanoner. Så var nu Stockholm
inneslutet från alla sidor, och dertill
kom den lfibska flottan, som
omöjliggjorde hvarje försök till tillförsel från
sjösidan.
Enligt Norbys uppdrag företog
befälhafvaren på Åbo slott, den illa
beryktade junker Thomas, i juni ett dylikt försök, men blef slagen och sjelf
fången. Den outtröttlige Norby gjorde sjelf i november ett nytt försök. Med
9 örlogsskepp och mer än 30 fartyg lastade med lifsmedel och öfriga
förnödenheter inträngde han i stockholmsskären, men möttes här af 18 svensk-löbska
fartyg och blef efter en blodig strid tvungen att draga sig tillbaka, lemnande
transport flott an i fiendens hand. Det var häraf klart, att Stockholms fall
endast var en tidsfråga. Men ehuru afstängd från all tillförsel, utsatt för
hunger och sjukdomar höll sig dock staden ännu öfver ett halft år och gaf
sig först, då den ej vidare hade någon konung att kämpa för.
Ett par månader sedan den första flottan afgick från Lfibeck till
Sverige hade det länge väntade kriget mellan denna stad och konung Kristiern
utbrutit. De första dagarna af augusti 1522 löpte den lfibska flottan ut i
Östersjön, förenade sig med eskadrar från Rostock och Stralsund och med de
10 fartyg Gustaf Eriksson nyss mottagit från Lfibeck, hvilka nu under Lars
Siggesson (Sparre) och Berent von Mehlen gingo till sjös såsom svensk sjömakt.
Tretiofyra segel stark gick den förenade flottan till Bornholm, der Hammershus
22. Medalj til] minne af Sveriges befrielse
genom Gustaf Eriksson 1522.
(juåtof Ericsen ff[iibernator] r[eyni] S[tteciæ] —
Pro-Uffe nos Jesu (Gustaf Eriksson, Sveriges rikes
föreståndare — Beskydda oss Jesus).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
