Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Befrielsekrigets fortgång 1522, 1523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deijemte sätta upp krigsfolk, en borda som drabbade prelateme ej mindre än
det veridsliga frälset. Skatt följde på skatt, den ena tyngre än den andra,
och pålagorna drabbade under olika former äfven de privilegierade klasserna.
En förhöjd accis lades på städerna, tullen stegrades. Väl hade borgarne fatt
ersättning genom det kraftiga sätt hvarpå Kristiern upprätthöll deras uteslutande
rätt till handel och handtverk, men trycket kändes dock hårdt. Andå mer ledo
bönderne. På öarna hade de väl att tacka Kristiern för att ban befriat dem
från lifegenskapens bojor och för hans skydd mot godsegarnes godtycke, men
skatter och manskap utkräfdes af bönderne lika väl som af de andra stånden.
Och det tycktes ej bli slut på kriget och dess bördor. Väl hade Sverige
genom en ytterlig kraftansträngning blifvit kufvadt, men det reste sig åter,
och allt hvad man vunnit tycktes åter gå förloradt. Kom så kriget med
Lübeck och medförde nya värfningar, nya skatter, nya bördor. Måttet var
rågadt. Fåfängt hade Kristiern i Didrik Slagbeck, som i början af 1522
af-rättades, sökt ett försoningsoffer för sina våldsgemingar. Den länge jäsande
oviljan tog form i öppen resning. Denna fick en medelpunkt i Kristierns
farbroder hertig Frederik af Holstein-Gottorp, som i följd af äldre och nyare
förvecklingar blifvit konungens fiende.
1 december 1522 sammanträdde i Vi borg några af adelsmännen och
biskopame i Jylland och uppsatte en skrift innehållande deras besvär emot
konungen jemte en förklaring att de ej längre ämnade lida hans tyranuiska
regemente, utan voro beslutna att med lif och blod göra en ända derpå. Hertig
Frederik blef genast underrättad härom, men konungen fick först en månad derefter
erfara hvad som var på fårde, då de jutska herrarne formligen uppsade
Kristiern tro och lydnad. Samtidigt — den 20 januari 1523 — läto de till
in-byggarne i Jylland utgå ett upprop om allmän resning emot konungens hårda och
tryckande styrelse. Uppmaniugen hade god verkan: bönder och borgare
strömmade i massor till upprorets ledare. Förskräckt bäraf försökte Kristiern
underhandlingar, men ingen litade mera på hans löften. Rådvill och obeslutsam
begaf ban sig från Jylland till Fyen och derifrån till Själland, lemnande sina
fiender faltet fritt. Ännu skulle han kanske kunnat rädda sin krona, om han
beslutsamt kallat bönderne på öarna och i Skåne till vapen och med dem och
öfriga anhängare bjudit sina fiender spetsen. Men den åtgärden tillgrep han
ej. Lika som bedöfvad af de svårigheter som öfver allt reste sig emot honom
visste han ej hvad han skulle taga sig till. Overksam lät han dagar och
veckor förflyta, medan hans fiender handlade med raskhet och kraft. Den 29
januari mottog hertig Frederik de jutska herrarnes anbud om kronan, den 5
februari afslöt han förbund med Ltibeck, den 9 mars bröt han upp emot
Jylland och den 20 mars hyllades Frederik såsom konung på Viborgs
landsting. Han beredde sig nu att intaga Fyen. Samtidigt med dessa händelser
hotades de skånska provinserna och Norge af svenskarne. Vid underrättelsen om
alla de olyckor, som sålunda slag på slag följde på hvarandra, beslöt konung
Kristiern att vika för stormen. Efter att hafva gifvit en af sina trogne, den
tappre och ridderlige Henrik Gjö i uppdrag att försvara Kjöbenhavn och Malmö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
