Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Reformationens begynnelser. 1519—1525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på verkligt andligt lif, formens välde öfver innehållet, gemingarnas företräde
framfor den lifgifvande ande som ensam gifver gemingarna betydelse. Om
lärdomen varit aldrig så djup, om också sedligheten i det yttre varit utan
vank, om mot trossatserna ingen svårare anmärkning kunnat göras: detta
lyte var ensamt tillräckligt att beröfva den gamla kyrkan hennes
motståndskraft, då tiden var mogen att störta henne omkull och sopa bort det
skimrande skalet for att ersätta den murknade bygnaden med en ny, bygd i
anda och sanning.
Äfven de yttre förhållandena voro synnerligen olyckligt formade, då
reformationens män riktade sitt angrepp mot svenska kyrkan. Biskopen i
Linköping, Hans Brask, skildrar i ett bref af den 5 mars 1523 hennes tillstånd
sålunda: »Åbo kyrka har förlorat sm borg, sina bästa dyrbarheter och sin
genom skeppsbrott omkomne herde, och ingen finnes som tröstar henne;
herr Otto i Vesterås dog förliden sommar under Stockholms belägring,
lem-nande sin kyrka härjad af fienden och i största fattigdom; Strengnäs
prester-skap, tre gånger plundradt på ett år, sörjer ej mindre sin kyrkas lidanden;
Skara kyrka, sköflad af fiender, framkallar genom sin öfvergifvenhet och
ytterliga fattigdom ej blott sin utan ock andras jämmer; jag vill ej tala om
Upsala kyrka, som utsatt för så många lidanden och olyckliga öden genom
sin bedröfliga ställning ger mig och hvarje from katolik nog att skildra;
biskopen i Vexiö, en ålderstigen och krämpfull man, stäld vid tiendernes
gränser, fruktar nästan dagligen fångenskap; och Linköpings stift, hvaraf
vissa delar, såsom Gotland, Oland och Kalmar innehafvas af fienden, har
genom otillbörliga gästningar och annan tunga blifvit gemensamt byte for
alla, så att egendom, som förut varit fördömlig hos munkarne, synes blifvit
ännu fördömligare hos presterne.»
Sådan var ställningen då reformationsrörelsen började i Sverige. Alla
biskopsstolarna voro lediga utom två; från den i Upsala hade Gustaf Trolle
1517 blifvit afsatt, hade återtagit den, då konung Kristiern tog Sverige, men
under befrielsekriget, flytt; Vincentius i Skara och Matts i Strengnäs hade
varit bland offren i blodbadet; Otto i Vesterås och Arvid i Åbo hade båda
aflidit 1522; Ingemar i Vexiö var en kraftlös man; den ende som kyrkan
kunde påräkna som stöd var den som lemnat den ofvan anförda skildringen,
Hans Brask i Linköping, nu nära 60 år gammal.
Han hade gjort vidsträckta resor, egde goda studier och hade vid någon
utländsk högskola blifvit doktor. År 1505 blef han domprost i Linköping,
intogs redan såsom sådan i rikets råd och blef 1513 vald till biskop. Han
var en man af mycken klokhet och erfarenhet så i politiska och
ekonomiska som i kyrkliga ting. Hans fosterländska sinnelag kan man ej
förneka; ett vitnesbörd derom är, att det var under Svante Nilssons och
Hemming Gads tid som han fick plats i riksrådet, och det framträder för
öf-rigt vid många tillfallen. Vi hafva nämt hans ifver för att, Sveriges nye
regent skulle begagna tillfället att sätta sig i besittning af ej blott Gotland
— som hörde till Linköpings stift — utan äfven af Norge och de skånska land-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
