Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Reformationens begynnelser. 1519—1525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen ock vid jultiden 1524 i Upsala anställa en disputation emellan Olaus
Petri och en af den gamla kyrkans målsmän, Peder Galle, kanik i Upsala,
en hederlig och lärd man. Striden gälde flere af de vigtigaste
tvistepunkterna, rättfärdiggörelsen, helgondyrkan, aflaten, sakramenten m. m. »De
nappades häftigt, heter det. Dock behöll mäster Olof mest öfverhanden,
efter han inga probationes ville tillåta, utan de voro af den heliga bibliska
skrift.»
Under dessa förhållanden utbredde sig den nya läran allt mer, äfven
på orter dit ej de egentliga reformatorernes verksamhet kan hafva sträckt
sig. Man finner det af Hans Brasks förnyade och allt mera skarpa klagomål
deröfver. »Här ökas för mycket af Luthers parti och vi frukta högligen, att
här vill begynna något kätteri», skrifver lian till sin vän Ture Jönsson i
maj 1524. Samtidigt beklagar han att det dagligen händer, »att många
utländska män, både köpmän och andra, komma här in i stiftet med
kät-terska böcker och läror», och i samma dagar skrifver han till doktor Per
Månsson, som ännu var i Roma: »Kyrkans tillstånd är eländigt; hennes sista
bedröfvelse började med erkebiskop Gustafs belägring, den blef svårare med
<le värdigaste fäder biskopames i Skara och Strengnäs död; nu söijer hon
sitt enkestand i sådant betryck, att om ej konungen blir en ifrare för
kristna läran, frukta vi att den lutherska smittan snart skall förstöra kyrkans
foret varande vilkor och lydnaden för den romerska stolen.»
Han tröttnar dock ej att uppträda mot kätteriet. Med synnerlig skärpa
vänder han sig (1524) mot Laurentius Andreæ’s bref till vadstenamunkarne och
den deri framstälda uppmaningen att läsa och pröfva Luthers skrifter, »lika
som om de enfaldiga menniskorna i detta rike ej hade annat att tänka på
än Luthers fakunnighet, som i sitt öfvermod tillmäter sig ensam mera än
alla heliges vishet»; han uppmanar vadstenabröderne att vara fasta i tron,
äfven om en engel från himmeln skulle for dem predika Luthers lära, som
ej vore annat än gamla villfarelser, af kyrkan många gånger fördömda; till
priorn i Söderköping sände han ett förbud mot att utan biskopens tillstånd
låta några af klosterbröderne begifva sig till Tyskland för att studera,
all-denstund inånga orter der voro angripna af det lutherska kätteriet och det
vore godt för kyrkan att icke trogna kristna återvände förvandlade till vargar;
och några dagar, innan han mottog konungens bref, hvaruti denne nekade
att förbjuda Luthers skrifter, förnyade han sjelf förbudet emot dem inom sitt
stift och hotade hvar och en som sålde, köpte eller på något sätt utspridde
dem med kyrkans straff. Detta bref följdes påskaftonen 1525 af ett annat,
stäldt till meniga presterskapet i Linköpings stift. 1 skarpa ord beklagar sig
biskopen öfver det tilltagande »lutherska eller snarare det lueiferiska»
kätteriet, skildrar huru det gynnas ej blott af lekmän, utan ock af prester som
äflas att omstörta hvad Kristus och kyrkans heliga fäder uppbygt, ehuru han
hoppas att herren ej skall tillåta den af de »kätterska tidernas stormvindar
skakade kyrkan att lida skeppsbrott», utan i sinom tid låta detta kätteri
förgås såsom så . otaliga andra. Han kan dock ej längre overksamt åse det till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
