Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Första dalupproret. — Kristiern II:s restaurationsplaner 1525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derue forst vid Lund och kort derpå vid Brunketofta ej långt från Landskrona.
Norby inneslöt sig i sistnämda stad. Fåfängt väntade han här understöd af
konuug Kristiern; några fartyg voro väl för dennes räkning i sjön, men kunde
intet annat uträtta än uppbringa några handelsskepp, och Norby fick reda sig
s;i godt han kunde. I slutet af juni kapitulerade han och förband sig att
öfver-lemna Visby med Gotland åt konung Frederik; i stället skulle han få
Sölvesborg med Bleking som län. ,
Med denna vändning af saken var konung Gustaf föga belåten. Han
fruktade allt af Norbys granskap, helst som von Mehlen ännu ej var kufvad;
och han misstänkte till och med att danska regeringen kunde hafva med
af-sigt valt detta sätt att ordna saken, for att sålunda bereda honom svårigheter.
De misstankar konung Gustaf efter gotlandstågets slut fattat mot von
Mehlen voro ej för denne obekanta. Han nekade att efterkomma konungens
bjudning till grefvens af Hoja bröllop, och det var först efter upprepade
försäkringar att han ej af honom hade annat än godt att vänta, som han i
början af mars 1525 infann sig i Stockholm. Här förmåddes han att lemna
ifrån sig slottslofven till Kalmar, som konungen derpå lemnade till en af sina
trogne män, Nils Eriksson (Bjelke). Men dermed var ej slottet i konungens
hand. Berent von Mehlen hade vid sin afresa öfverlemnat det åt sin broder
Heinrich med det uttryckliga vilkoret att ej antvarda det åt någon annan än
honom sjelf; och Heinrich stod ej att förmå att lemna slottet åt den nye
länsherren. Konungens hotande bref förmådde intet, Berents egna — för syns
skall skrifna — lika litet. Till sist skickades Berent sjelf dit ned för att,
Såsom det hette, personligen förmå sin broder att gifva efter; men Nils
Eriksson hade sträng tillsägelse att ej låta honom komma upp på slottet. Den
sluge tysken öfverlistade emellertid den godtrogne svensken. I början af juni
var han åter herre på slottet och sökte genom ett fiendtligt öfverfall få Nils
Eriksson i sitt våld, hvilket dock ej lyckades. Som det emellertid nu såg ut
som om Norbys foretag i Skåne ej skulle hafva framgång, gick han några dagar
derefter med sin hustru och sin broder om bord och styrde till Tyskland i syfte
att der skaffa sig medel att fullfölja sina planer. Till befälliafvare på Kalmar
satte han Henrik Jute — åter en af stureättens tjenare — och tog af
besättningen edligt löfte att ej uppgifva slottet förrän efter en bestämd tid,
inom hvilken han skulle komma tillbaka.
I början af juli 1525 kom konung Gustaf till Kalmar, som afspärrades till
lands och sjös. Han uppfordrade besättningen att öfverlemna honom slottet,
men den svarade, att den kände ingen annan herre öfver slottet än Berent von
Mehlen, och honom ville den hålla det tillhanda, så länge en man derinne
vore vid lif. Konungen lät då beskjuta slottet och befalde så sina män att
gå till storms. Så skedde, men de mötte tappert motstånd, von Mehlens
folk »voro alla som de hade varit rasande», somliga sköto, andra kastade sten,
så qvinnor som män, och Gustafs folk måste vika. Konungen blef förtörnad
och tilltalade det hårdt, sägande, att han ej hade lust vara herre eller
höf-vidsman för så blödigt krigsfolk; han ville hafva slottet igen eller sjelf dö,
JSrttiget hittoria. III. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
