Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Reformationens fortgång 1525—1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pereta grödan af landet. Han sporde för den skull de församlade, »om de
ieke höllo likt att han måtte mönstra dem. De der lärda voro och dugliga
till att predika, dem ville han väl försörja med godt underhåll. Men de andra
onyttiga brödsäckar måtte väl se sig om och nära sig uti sin ännessvett, så
som Gud befalt hade, och i sitt rum låta komma fattiga, sjuka, halta, blinda
och förlamade menniskor.» Men för något dylikt var stämningen ännu ej
beredd: allmogen ropade »att de ville behålla sina munkar och hafva dem
oföijagade, efter de skulle sjelfva föda och fodra dem». Och konungen måste
den gången låta det dervid blifva.
Han vände sig i stället till kyrkans målsmän i Upsala, erkebiskopen
och domkapitlet. Han frågade dem hvad grund kyrkan hade för sina många
och stora privilegier och om ej konungar och furstar kunde »efter tidens
lägenhet sådana privilegier tillbakakalla, efter de dem med ringa skäl utgifvi^
hade, utan voro bedragna af munkars och presters predikan om själarykt, om
skarseld och annat sådant, det aldrig någon kunde bevisa med skriften».
Som alla frnktade konungens vrede, tego de med undantag af domprosten
Göran Turessou (tre rosor): privilegierna kunde ej återkallas eller ändras
»vid Guds högsta bann och en evig fördömelse». Konungen begärde derför
bevis ur den heliga skrift, men då »var domprostens konst ute», heter det.
Det var naturligt, att så det ena som det andra af dessa uppträden
skulle väcka ett ofantligt uppseende, konungens ställning i den brännande
frågan måste härmed för alla vara tydlig. »Här äro ej några märkliga
tidender ifrån Uplanden, skref Hans Brask ett par månader derefter till Ture
Jönsson, annat än om det burspråk i eriksmässan, derom hvar man hafver
nog att säga, som I väl hört hafven. Gud foge allting till* det bästa.»
Redan innan konung Gustaf så öppet uttalade sina åsigter om klostren
och de kyrkliga privilegierna, hade han låtit dem framträda i handling. På
hans befallning eller med hans tillåtelse började munkar lemna sina kloster för
att i Lappland predika kristendomen (1525 och våren 1526); och på herredagen
i Vadstena, i januari 1526, väckte han fråga om indragning af ett helt
kloster, Gripsholm. Med denna sak förhöll sig på följande sätt. Klostret var
stiftadt af Sten Sture den äldre; konung Gustaf påstod att hans fader, som
var Sten Stures systerson, blifvit med hot och trug nödgad att gifva sitt
samtycke till, att en dél af den jord som eljest skulle tillfallit honom i arf
der-till uppläts; hans bifall skulle för öfrigt endast hafva gifvits med vilkor, att
om klostret för någon orsaks skull ej kunde blifva vid makt, skulle Gripsholm
och hvad dertill hörde åter komma till de rätta arfvingame. Rådet erkände
konungens rätt, men bad honom dröja med indragningen till dess man kunde
bereda någon utväg åt klosterbröderne. Konungen erbjöd dem då att flytta till
Jalita cistercienserkloster i Södermanland, alldenstund der vore »ett löst parti
och ganska få bröder, de icke väl värda äro der inne foda sig, efter sådant
lefveme som de fora». Munkarne i Gripsholm ville dock ej taga emot detta
anbud, emedan de fruktade att komma i delo med julitamunkarnes orden. De
begärde i stället, som det heter i konung Gustafs egen berättelse om saken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
