Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustaf I (1521—1560)
- Reformationens fortgång 1525—1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATIONENS FORTGÅNG 152 5—1527.
*
mötet dem emellan rum, och dermed följde brytningen. Konungens tal till
illmogen och det satt hvarpå han sedan uppträdde i domkapitlet torde hafva
fieröfvat Johannes Magni alla förhoppningar om att konungen skulle vika
irån den väg han nu beträdt. A andra sidan insåg utan tvifvel konuug
Oustaf att från erkebiskopens sida var intet annat än motstånd att vänta.
Han stötte sig äfven på den braskande ståt hvarmed erkebiskopen uppträdde
och på den fåfänga och stolthet som visade sig i hans handlingar. Bekant
är berättelsen om den lysande fest som han pingstdagen höll för konungen
och huruledes han dervid helsade honom med de orden: »Vår nåd dricker
eder nåd ett godt år till». Att detta ej skulle falla konung Gustaf på läppen
var naturligt, och det ligger intet osannolikt i hvad senare författare berätta,
att konungen derpå skulle gifvit det bitande svaret: »Vår nåd och eder nåd
rymmas icke under samma tak.» Derom berättar dock Peder Svart intet;
han sager endast att erkebiskopen med anledning af sitt yttrande »blef
svårliga föraktad både af adeln och den meniga hopen».
Kort derefter kallades erkebiskopen till Stockholm. Konungen skall der
hafva anklagat honom för hemliga och förrädiska stämplingar och förbjöd
honom att utan hans tillstånd lemna hufvudstaden. Förmodligen önskade
dock konungen att på något sätt få honom att lemna Sverige; det gälde blott
att få en lämplig fÖreväuduing till hans aflägsnande. Erkebiskopen fick i
uppdrag att begifva sig som sändebud till Polen, hvilket uppdrag dock sedan
förändrades till en beskickning till Ryssland. På hösten 1520 afreste han.
Antagligen var det konungens förhoppning att erkebiskopen, sedan han väl
kommit ifrån Sverige, sjelfmant skulle akta sig för att återvända dit; denna
tanke visade sig ock riktig. Johannes Magni återsåg aldrig mera sitt
fädernesland. Han vistades under den återstående delen af sitt lif dels i Polen,
dels i Italien och dog i Roma 1544.
Då Johannes Magni kommit till Danzig, skref han till Hans Brask,
lyckönskade sig att väl hafva kommit i hamn och bad honom tills vidare
sörja för förvaltningen af hans stift. Dennes ställning blef nu svårare än
någonsin. Utifrån hade han ingen hjelp att vänta. Vid årets början hade
man med rätta kunnat hoppas, att kejsaren och påfven skulle förena sina
krafter till undertryckandet af kätteriet i Tyskland, och detta skulle utan
tvifvel äfven inverkat på förhållandena i Sverige. Men vid midten af året
förändrade sig ställningen. Kejsar Karl och Clemens VII blefvo fiender, den
forre gaf de protestantiska ständerna i Tyskland tills vidare fri religionsöfning,
den senare måste vara betänkt på sitt försvar mot den mäktige kejsaren. Inom
riket stod Hans Brask nu ännu mera ensam än förut. Väl hade han ej haft
synnerligt stöd af Johannes Magni, men dennes aflägsnande medförde dock
alltid en minskning i kyrkans forsvarskrafter och gaf derjemte dem som
an-follo henne ökad styrka: det blef nämligen icke Hans Brask, utan Laurentius
Andreæ, erkedjekne äfven i Upsala, som nu kom att styra den flyktade
erkebiskopens stift. Af de nyvalda biskop&rne voro tre ännu ej af påfven kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Apr 8 23:57:17 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/aosh3/0103.html
