Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Reformationens fortgång 1525—1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagen efter sedan domen var fäld skref så väl konung Gustaf som
riksrådet till erkebiskop Olaf och begärde Peder kanslers och de öfriga flyktingarnes
utlemnande, ej utan att förespegla honom, att om denna begäran uppfyldes,
mäster Knuts lif skulle skonas. Det hade verkligen varit erkebiskop Olafs
mening att sända Peder kansler på samma gång som mäster Knut; men den
förre hade, då han märkte att det var fråga om hans utlemnande, undandragit
sig erkebiskopens makt och tagit sin tillflykt till Ingerd Ottesdatter (Romer),
en mycket myndig fru, enka efter rikshofmästaren Nils Henriksson (Gyldenlöve)
och svärraoder till ståthållaren i sunnanfjäll^ka Norge, Vincents Lunge. Efter
mottagandet af konung Gustafs sista bref grep sig emellertid erkebiskop Olaf an
och förmådde fru Ingerds fogde att under hennes frånvaro utlemna flyktingen,
som derpå (september 1526) genast sändes till Sverige. Här blef han jemte
sin medbrottsling utsatt för ett behandlingssätt, betecknande för tiden. De
fördes genom Stockholms gator ridande baklänges på utsvultna hästar, Peder
kansler med en halmkrona på hufvudet och ett trasigt träsvärd vid sidan,
mäster Knut med en biskopshatt af näfver. Omkring dem sprungo gycklare,
.som frågade folket, om man sett till konung Gustaf, här komme en ny
konung, herr Peder kansler Sunnanväder, som ville gripa honom; hånande
visor sjöngos, i hvilka det hette, att fångarne hellre velat bli uppenbara
förrädare än gilla doktor Martin Luthers lärdom. Så fördes de till kåken på
Stortorget och måste der dricka bödeln till. Derpå kastades de i fängelse och
höllos der inpå följande år.
Vid slutet af distingen 1527 fördes Peder kansler till Upsala. Der
anmäldes den 18 februari rättegång med honom i en stor sal i
erkebiskops-gården. Domstolen utgjordes af biskopame i Vesterås och Strengnäs,
domkapitlet i Upsala och 19 verldsliga män, dels rådsherrar, dels andra.
Konungen uppträdde äfven nu som åklagare. Ofver 60 af Peders bref lästes
upp, alla fulla med »spott, spe och förräderi». Sedan den anklagade
erkänt sig skyldig att hafva författat dem, gick konungen ut, lemuande
saken i domstolens händer. Men just som öfverläggningen skulle börja, reste
sig de båda biskoparne, protesterande mot domstolens befogenhet: den
anklagade vore en andlig man och kunde endast efter kyrkans stadgar dömas;
de ville ej på något sätt deltaga i en handling som sålunda strede mot
kyrkans lagar. Häri instämde domprosten Göran Turesson (tre rosor) och de
öfriga ledamöteme af Upsala kapitel. De verldsliga bisittame i rätten
läto sig emellertid ej liäraf bekomma, utan afgjorde saken på egen hand:
Peder kansler blef såsom den der fört afvog sköld mot sitt fädernesland dömd
till stegel och hjul. Domen verkstäldes genast. Ett par dagar derefter
undergick mäster Knut i Stockholm samma öde.
Man skulle önska, att konung Gustaf, då han lät lagens strängaste straff
drabba de brottslige, åtminstone skonat dem från den skvmfliga behandling
som han lät dem vederfaras — den ene till och med innan han var dömd.
Men tidens lynne var hårdt och rått, och konung Gustaf ville på ett i ögonen
faliaude sätt inskärpa, att han ej aktade någon person, huru högt uppsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
