Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Yttre förhållanden 1526. — Skulden till Lübeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustafs åtgärder är lätt att förstå. »Det dröjde ej länge, innan det i Löbeck
liette, att Gustaf i början hade varit en engel, men till sist hade blifvit eu
■djefvul.»
Anledningar till missliällighet mellan de tre nordiska grannmakterna
funuos således i tillräcklig mängd; men fruktan för den gamle gemensamme
•fienden, konung Kristiern, dref dem ännu att hålla tillsammans ocli emot
lionom rikta siua krafter. Sören Norby hade knapt hunnit få Sölvesborg
med Bleking i sitt våld, innan misshälligheter yppades emellan honom och
konung Gustaf, och dessa öfvergingo i juni 1526 till öppna fiendtligheter.
Norbv sökte förmå konung Frederik att ej lägga hinder i vägen för lians
planer mot Sverige, men denne meddelade i stället konung Gustaf hans bref;
han visste nämligen att Norbys afsigter stodo i sammanhang med nya forsok
att förhjelpa konung Kristiem till nordens riken. Samtidigt med att Norbv
åter upptog sina kaperier på Östersjön och förberedde sitt anfall mot Sverige,
arbetade nämligen Berent von Mehlen i norra Tyskland, Gustaf Trolle i,
Nederländerna för konung Kristierns sak, i Frisland samlades legoknektar — 9 OCH»
man — för att infalla i Holsteiu, och en af Kristierns kaparhöfdingar, skeppar
Klement, sökte att med en eskader af (» till 8 fartyg intränga i Östersjön for
att förena sig med Norby. Konung Frederik så väl som Ltibeck insåg, att
faran hotade dem ej mindre än konung Gustaf. En dansk här, anförd af
marsken Tyge Krabbe, ryckte ifrån Skåne in i Bleking och tog utan motstånd
Sölvesborg och hela landet. Norby sjelf var nämligen ej der. Hans flotta
hade den 24 augusti blifvit i grund slagen af en förenad dansk och liibsk
eskader, och sjelf undkom han med knapp nöd med ett par små fartyg inåt
Östersjön. Härmed var hela konung Kristierns foretag omintetgjordt; äfven
infallet i Holsteiu uteblef.
Norby seglade till Narva, begaf sig derifrån till Moskva och sökte der
egga storfursten Yasili till krig mot Sverige. Han kunde väl tänka derpå,
ty visserligen hade 60-års freden mellan Sverige och Ryssland blifvit
stadfäst 1523, men under den följande tiden hade det oaktadt upprepade
griius-oroligheter egt rum, och ur dem kunde anledning till krig uppletas.
Möjligen var det häraf Norby tänkte begagna sig. Men redan på våren 152»’*
hade konung Gustaf skickat sändebud till storfursten for att utverka
bekräftelse på freden, och denna gafs också verkligen den 2 september samma år.
Då konung Gustaf å sin sida i maj följande år beseglade traktaten, kunde
Norby intet uträtta. Han blef i stället kastad i fängelse och frigafs
der-ur först 1529 på bemedling af kejsar Karl Y. Som en hjelplös flykting
sammanträffade han med sin herre i Holland, hvarifrån rykten spredo sig till
de nordiska länderna, att hans mening nu vore att genom kaperier i
Vester-hafvet oroa deras handel. Deraf blef dock intet. Han stupade följande år i
kejsar Karls tjenst vid belägringen af Firenze.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
