Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Vesterås riksdag 1527. — Örebro kyrkomöte 1529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rikets råd, såsom sig med rätta borde, ville föra saken till ända, så ville de
göra det, och det så, »att det ej skulle allom båta».
Då gaf Laurentius Andreæ tecken att han ville tala, men detta
behagade ej Ture Jönsson, och han blef derfor strax nedtystad. Nu uppsteg
biskopen i Strengnus, Magnus Sommar, »klappade ljud, beddes lof af höga
och låga, att han måtte tala och de ville värdas tåligt honom höra». De
vore nu, sade han, stadda i den största fara, och det vore af yttersta vigt
att komma till nugot slut och välja en af de två utvägar man hade. »Att
vedersaka konung Gustaf och kora sig en annan konung kunde ett barn, än
mera gammalt folk, tänka, huru det skulle dem bekomma; och att lösa honom
ut från allt det fasta gods han hade i landet vore dem omöjligt.» Han
tackade väl herr Ture för hans goda mening att vilja tjena och skydda kyrkans
personer, men han fruktade, att de deraf skulle röna mera ondt än godt. Det
vore illa om de skulle blifva så beskyddade, att hela riket derigenom komme
på obestånd pch förderf. Hellre ville de taga tiden sådan den kunde blifva.
Med detta anförande tyckes ett slags öfverläggning mellan adeln hafva börjat.
Den fortgick en stund, och man förenade sig slutligen om att låta de andlige
af båda partierna anställa en disputation, »att de andre som voro verldsliga
måtte veta hvad de skulle rätta sig efter». Så skedde, och de gamla
käm-parne Peder Galle och Olaus Petri »nappades väldeliga», till en början dock
med föga frukt for åhöiarne, ty den förre talade latin, den senare svenska,
till dess menige man började ropa och bad dem båda tala svenska, så att alla
skulle begripa hvad som sades. Disputationen fortgick sedan in emot qvälleu.
Tredje dagen kom, och ständerna samlades åter. Bönder och köpmän
yrkade nu ännu ifrigare än föregående dag på afgörande. De ropade att om
ridderskapet ville vara orsak till deras förderf, så voro de beslutna att på egeu
hand filrena sig med konungen och med honom vända sig mot adeln; de hade
härom redan haft bud till konungen på slottet. Detta verkade. Måns
Bryu-tesson och andra vestgötaherrar bådo Ture Jönsson, att han ville foga sig
efter omständigheterna och ej hålla sig så styf emot konungen; deraf
kunde följa mycket ondt, och fara kunde vara, att ingen af dem komme
der-ifrån med lifvet. Herr Ture fann nu för godt att gifva vika och falla undan
för konungens vilja, dock så att »konungen icke skulle tvinga honom till
något lutheri; vill han, skall han hafva yttrat, icke vara goder, få vi väl
råd med honom en annan tid».
Nu följde öfveriäggningar om huru man skulle gå tillväga för att
formå konungen att ändra sitt beslut och återtaga regeringen. Slutligen uppdrog
rådet åt konungens förtrogne, Laurentius Andreæ och Olaus Petri, att gå upp^
till slottet och omtala for honom hvad som förefallit och att man nu kommit
till det beslut, att alla rikets ständer ödmjukligen bådo konungen åter vara
deras hufvud. De ville troget lyda och bistå honom och följa hans vilja efter.
Konungen hade hela tiden vistats på slottet utan att, såsom det syue*.
på ringaste sätt söka inverka på ständernas beslut. I glädtiga samqväm med
sina trogna män sökte han qväfva eller dölja den oro för fosterlandets öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
