Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Vesterås riksdag 1527. — Örebro kyrkomöte 1529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
susom det också uttryckes, konungen skulle med dem öfverenskomma om livad
de af sina inkomster skulle behålla, och ofverskottet skulle tillfalla kronan.
För att konungen skulle vara säker för att något »obestånd» af dem icke
företoges, skulle han öfvertaga deras slott och fasten, — »till låns, till dess
kronans ödelagda slott blifvit återuppbygda», heter det i de särskilda svaren,
men derom nämnes intet i rådets bref, och deras återlemnande kom aldrig i
fråga. — Om domkyrkornas och kanikernes inkomster bestämdés på samma
sätt som om biskoparnes: »när öfverlagdt är hvad till deras redliga
uppe-hulle behöfves, så tage konungen det utöfver är». Detta öfverensstämde med
adelns svar; borgarne hade endast yttrat, att de om kronans ränta och
rid-derskapet ej visste annan råd, än att då »kyrkor och kloster försvagat dem,
så måste de upprätta dem igen»; sättet hänsköto de till konungen och rådet.
1 ännu mer allmänna ordalag hänvisade bönderne frågan till samma
myndig-heters afgörande. — Om ränteklostren, det vill säga de kloster som
uppe-höllos genom inkomster af dit anslagna gods, gjordes i enlighet med adelns svar,
hvarmed böndernes i hufvudsak öfverensstämde, ett likartadt stadgande. Det
heter nämligen, att konungen skulle sända dit en god riddersmans man,
som skulle tillse, att klosterfolket iinge sitt uppehälle och att klostret blefve
vid makt, men för ofverskottet af iukomsterna göra konungen tjenst med
borgläger eller på annat sätt.
3. Till att upphjelpa det försvagade ridderskape t beslöts, att
adelsmän skulle ega rätt att kännas vid alla de gods, som sedan 1454 — året för
Karl Knutssons så kallade räfst — blifvit skänkta, sålda eller pantsatta till
kyrkor, kloster och prebenden, och hvartill de lagligen kunde styrka sig hafva
bördsrätt; dock så, att de gods som voro sålda eller pantsatta skulle lösas med
större eller mindre summor, allt efter som de hade varit kortare eller längre
tid i kyrkans ego och så vida de ej hade »löst sig sjelfva». »Skattejord åter,
heter det, gånge tillbaka, ehuru länge hon hafver borta varit1.» —
Bestämmelsen var i hufvudsak lika med adelns svar; köpstadsmännen hade såsom
redan är sagdt lemnat afgörandet af denna fråga åt konungen och rådet;
bönderne nämde derom intet.
4. Hvad anginge fjerde bristen, eller att konungen mångenstädes i riket
anklagades för att han läte indraga en ny tro, hette det, att ständerna af
-den disputation som emellan de begge parternas anhängare blifvit anstäld ej
förnummit annat, än att de som beskyldes för att införa nya läror »hade
goda skäl och ej predikade annat än Guds ord». De lofvade derför att hvar
i sin stad stilla det rop som i detta afseende uppkommit mot konungen och
bådo »att Guds ord måtte allestädes i riket varda rent predikadt». — Afven
1 Då man af en och annan handling finner, att detta stadgande afven kom ofrälse persouer
till godo, kan man möjligen förmoda, att meningen dermed rar att göra afven dera9 klass
omedelbart intresserad af den förändring som nu skulle genomföras. Kronans fördel tillgodosågs på samma
gång, då de gods som ofrälse personer återbördade åter blefvo skatte, och häri, lika som i den
-omständigheten att efter drottning Margaretas räfst jemförelsevis få skattegods kommit under
Jcvrkan, ligger väl förklaringen till att ingen tidsgräns bestämdes för skattejordens redaktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
