Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Oroligheterna i Småland och Vestergötland 1529. — Riksdagen i Strengnäs 1529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ningen och forvissa sig om deras trohet, så ville han nu med anledning af
de beskyllningar som de upproriske mot honom utspridt visa det obefogade i
klagomålen och framställa sina handlingar i den belysning som han ansåg
vara den riktiga. I en utförlig skrift som upplästes för riksdagen upptog
han derfor och bemötte punkt för punkt med fyndighet och kraft hvad som
framstälts såsom anledning till upproret. Och efter som Ture Jönsson och
hans anhängare ifrågasatt giltigheten af Vesterås recess, lemnade han en
klar och utförlig redogörelse för grunderna till dess bestämmelser och huru
dess innehåll rätteligen skulle förstås.
Konungen slutade sitt försvarstal med en uppmaning till de församlade
att taga i öfvervägande, huru vida de beskyllningar som mot honom riktats
voro grundade och om upproret vore »ärliga och redliga företaget»; och om
i motsatt fall de upproriske ej vore skyldiga att ersätta konungen den skada
han lidit och »upprätta honom hans goda rykte igen, som de så
inargfalle-ligen inför den menige man befläckat och besraittat hade», den vänskap
konungen lofvat dem som underkastat sig dock oförkränkt.
Nu blef det de närvarande anklagade herrarnes tur att ingå i svaromål.
De läto uppläsa en skrift, hvari de alldeles frisade sig från att hafva hyst
någon mot konungen fiendtlig afsigt; det var endast hotade och tvungna af
Ture Jönsson, som de slutligen lofvat att hjelpa honom med hvad de kunde.
Tillfrågade af konungen om de stodo fast vid denna förklaring, eller om de
ville mottaga den dagtingan han ännu bjöd dem, gåfvo de till svar, att de
»ville blifva vid sin ursäkt, och hvar som något mot dem bevisas kunde med
skäl, vitne, bref eller insegel, att de varit med i upproret eller dertill styrkt,
sa ville de derför lida och umgälla». De kunde så svara, emedan de trodde,
att de bref som kunde vitna mot dem voro förstörda; men konungen hade
på ett eller annat sätt lyckats få dem i sina händer och lät nu framlägga
dem »två askar fulla». Derpå nedsattes en rätt bestående af 50 frälsemän
— deraf 16 som förut voro eller vid denna riksdag blefvo medlemmar af
rikets råd — 36 köpstadsmän och 2 bergsmän; enligt det bref om saken som
konungen sedan utfärdade skola äfven bönder der haft plats. Denna domstol
började nu ransakningen, och slutet blef att Måns Bryntesson, Nils Olsson
och Ture Eriksson dömdes skyldiga till deltagande i upproret »och derför
fallna i det straff och plikt både till lif och gods som Sveriges lag uttrycker».
Domen utfärdades af rådet i alla de vid mötet närvarandes namn. Fåfänga
voro nu de brottsliges böner om den nåd de förut försmått. Endast Ture
Eriksson fick lösa sitt lif med böter; de båda öfriga blefvo ett par veckor
efter riksdagen afrättade i Stockholm.
Genom en särskild dom faldes Ture Jönsson och biskop Magnus till
förlust af all sin egendom i riket; och med anledning af deras protest mot
Vesterås recess stadfästes nu denna af rådet å hela mötets och meniga
Sveriges rikes inbyggares vägnar. I skrifvelser af konungen och rådet
underrättades folket i landsorterna om hvad vid riksdagen förefallit. Särskildt
framhöll rådet att konungeu »redeligen ifrån sig lagt» alla de beskyllningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
