Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Absolutistiska styrelsegrundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tionden hade denna förut vid olika tillfallen delvis tillgripits — särskildt
klostrens, allt efter som dessa utrymdes — men nu sattes en systematisk
indragning i verket : till götalandskapen utskickades personer, som skulle för
kronans rakning tillgripa sä godt som alla kyrkornas gamla dyrbarheter.
Att konungen sålunda sträckte sin makt Öfver kyrkans egendom längre
än Vesteras recess stadgade eller medgaf, väckte missnöje hos de män, som
från början varit hans stöd och hjelp vid reformationsverket, och de underläto
ej att göra honom föreställningar om vådan af att kyrkan beröfvades medel,
som voro nödvändiga för hennes verksamhet. Man finner detta af ett
märkvärdigt bref från konuugen till erkebiskop Lars af den 24 april 1539, hvari
han med anledning af dylika påminnelser fäller det hårda yttrandet: »Vi
förstå väl bvad eder mening är, nämligeu den, att I viljen gerna klippa
fåren och nyttja ullen, men vakta hjorden, det veta vi icke. Det är väl sant,
att vi hafva några kanonier under oss, oss hoppas dock, att de dem hafva
göra det meniga bästa så godt skäl som I göra kunnen. I beklagen eder
fast lika som I baden intet uppehälle; det gjordes eder intet behof: vore
viljan god och girigheten icke allt för stor, så funnes väl råd för allting.
Men vi förmärka väl hvad I spelen efter, det Kristus dock förbjudit hafver.
Predikanter skolen I vara, och icke herrar. Det vi skulle låta komma dertill,
att bisparne skola återfå svärdet igen, det behöfven I icke tänka.»
Man finner, att tonen i detta bref till den protestantiske erkebiskopeu
ej mycket skiljer sig från den, som genomgår konung Gustafs skrifvelser till
Hans Brask. Då han vid öfverskridandet af de råmärken som Vesteras recess
utstakat mötte motstånd hos dem, som voro upphofsmän till den omhvälfning
recessen betecknade, började han frukta att hos sina gamla medhjelpare finna
målsmän för de åsigter om kyrkans och hennes mäns ställning som han trott
vara för alltid qväfda. Deraf framkallas den bittra tonen i hans bref. Meu
äfven andra omständigheter väckte hans ovilja mot reformationsverkets
upphofsmän och ursprungliga ledare. Han tyckte sig finna, att de eller de
predikanter de utskickade voro mera måna om att med omoget nit afskafla
gamla kyrkliga bruk än att upplysa och undervisa, livaraf föranleddes
förargelse och oro bland folket, sorn ej först fått lära sig inse, att de bruk som
afskaffades endast voro missbruk; det väckte hans förvåning och ovilja, att
predikan af den renade läran visade sig bära så ringa frukt och att
menigheten fortfarande hängde fast vid »papisteriet» och röjde samma
benägenhet som förr för oro och obestånd; och han tillskref detta oförmåga eller
dålig vilja hos de män som skulle föra reformationsverket framåt. Härtill
kom, att konungen fann sig personligen angripen genom yttranden af Olaus
Petri i hans krönika och några af hans predikningar1, särskildt i den som
handlade om eder och Guds försmädelse, med anledning hvaraf han nu
förbjöd reformatorerne detsamma, som han under reformationens första skede
forbjndit Hans Brask, att nämligen utan hans tillstånd utgifva något af
1 Ringarna på den vidfogado ntsigtcn af Stockholm (3. 176) skola förmodligen ntmärka de
•vädersolar», hvilka Olaus Petri i sina predikningar förklarat förebåda straff för öfverhetens synder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
