Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Absolutistiska styrelsegrundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mentes» domböcker i behåll för tvenne år, men om dess verksamhet for öfrigt
känner man intefy och det upphörde förmodligen ganska snart. Hela
inrättningen stred allt för mycket mot de gamla svenska vanorna och äfven emot
konung Gustafs benägenhet för personligt ingripande och rask expedition för
att kunna länge ega bestånd.
I bestämmelserna rörande frälsemännens dispositionsrätt öfver
sina gods har man ett prof bland andra på, huru vidt konung Gustaf vid
denna tid trodde sig kunna utsträcka sin herskarmakt. Det påstods i en
senare tid, att Horman sökt genomdrifva den åsigten, att »adeln skulle anamma
sina gods länsvis efter tysk ordning». Det är ej rätt klart hvad detta uttryck
afser, och säkert är, att, om härmed syftades på frälsegodsen, åsigten ej kunde
genomföras. Dock röjas i de anförda föreskrifterna feodala
föreställningssätt, och ännu tydligare framträda sådana i den åsigt konungen den
15 april 1541 uttalade om sin rätt öfver skattehemmanen: om ej bönderne
rätt skötte dem, hörde hemmanen konungen och kronan till. I full
öfverens-stämmelse härmed står hans året derpå uttalade åsigt, att »sådana egor
som obygda ligga höra Gud, konungen och Sveriges krona till»,
en åsigt som samtidigt sträcktes äfven till fiskevatten och tio år senare
fick ett nytt uttryck i den satsen, att »alla malmberg lyda till Sveriges
krona». Det vore dock orätt att häraf sluta, att konung Gustaf i afseende
på den svenska jordens natur hyllade något fardiggjordt system, ehuru de
feodala åsigterna nog ej voro honom främmande: han betraktade sig i
förhållande till Sveriges rike och dess inbyggare såsom en husfader, den der
var ej mindre skyldig än berättigad att tillse, att alla rätt skötte sitt, så
att ej, genom att det enskilda vanvårdades, det allmänna blefve lidande, och
på samma gång ansåg han sig såsom innehafvare af en af Gud förlänad
makt, på grund hvaraf han hade rätt och skyldighet att i allt förordna och
bestämma.
Det var såsom Sveriges »utvalde rätte arfkonung» som han utfärdade
deu nyssnämda regementsformen. Han hade då nyss blifvit såsom sådan af
rådet erkänd. Då frågan om konung Gustafs giftermål var före vid
rådsmötet i Vadstena 1526, lofvade rådet i en förbindelse af den 24 januari, att
om konungen i sitt äktenskap finge söner, »så skulle den äldste sonen, om
han dertill vore tjenlig, hvarom icke en af de andra sönerne, som dertill
skickligare vore, till det kungliga regementet närmast vara». Detta löfte var i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med landslagen, som stadgade, att man till
konung skulle helst välja »en af konungasöner om de till äro», och det
innehöll således ej något som förde Sverige närmare egenskapen af arfrike
än det förut var. Det är emellertid bekant, att redan under medeltiden
försök gjordes att kringgå bestämmelserna om rikets fria valrätt genom att
förbinda länsherrar och fogdar* att i händelse af regentens död hålla länen den
tillhanda, som konungen under sin lifstid utsett till efterträdare, och konuug
Gustaf finnes redan innan rådet förklarade hans söner för arfvingar hafva
på detta sätt förberedt arfrikets införande. Detta kan väl ej sägas om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
