Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Vesterås riksdag 1544. — Reformationsverket under de sista åren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skildt skäl att med alla de medel som stodo honom till buds befästa sin ätts
rätt till kronan. Den handling ständerna härå gåfvo kallas Vesterås
arf-förening. Den utfärdades af tjugu riksråd och ett hundra tjugufem verldsliga
frälsemän, hvilka säga sig hafva af insigt om valrikets förderflighet och af
tacksamhet för de stora välgemingar konung Gustaf Sveriges rike bevisat
»samfäldt och synnerligen med meniga riksens utaf alla landsändar eller
lagsagor fullmäktiga, i dessa och andra riksens vårdande ärenden utskickade
sändebud» stadfäst och förnyat »den örebroiska förseglade och af riksens råd
besvurna och gjorda recess uti alla dess punkter och artiklar», hvadan de
efter konung Gustafs död skulle såsom efterträdare erkänna hans »äldste son,
högborne furste hertig Erik för allas deras nästkommande utaf Gud försedde
och nu hyllade konung». Lemnade han manliga arfvingar efter sig, skulle
kronan öfvergå till dem, eljest till konung Gustafs andre son, hertig Johan
och hans linie och efter dess utslocknande till konungens yngste son, hertig
Magnus och hans manliga efterkommande. Vore hela kungliga ätten på
manssidan utslocknad, skulle val ske efter Sveriges lag. Handlingen
beseglades af hans kungliga majestäts riks- och regementsråd på frälsets och
meniga riksens ständers, städers och den menige mans vägnar.
Härmed var den vigtiga förändring i Sveriges statsskick, hvarigenom
konung Gustaf åter skapade en sjelfständig konungamakt, beseglad och
form-ligeu erkänd. Afven den omskapning inom kyrkan, som han gjort till sitt
mål att genomföra, fick på visst sätt vid denna riksdag i Vesterås sin
bekräftelse. Ständerna hade vid riksdagen i Vesterås 1527 uppträdt som
domare öfver kyrkoläran, då de förklarade, att de nya lärorna verkligen
voro i öfverensstämmelse med Guds ord; det var deremot icke de, utan ett
kyrkomöte som hade gjort de bestämmelser om kyrkobruken, hvilka af
denna förklaring blefvo en följd. Vid det nya steg, som man nu tog i
reformatorisk riktning, är det åter riksdagen, icke ett kyrkomöte, som
uppträder såsom beslutande; och ej blott i form, men ock i sak visar sig den
förändring i åskådningssätt, som de sista femton åren hade medfört. 1529
hade man låtit de gamla kyrkobruken stå qvar och endast förklarat dem
i protestantisk syftning; nu åter blef en stor del af dem rent af
förbjuden. Först och främst afskaffades helgonens åkallan och i sammanhang
härmed en mängd af de gamla helgdagarna, vidare pilgrimsresor, bruket af
vigvatten, vigdt salt och dylikt, lika så förbjödos gillen, vid hvilka
vidskepliga bruk plägade förekomma, äfvensom de olika slag af mässor, som
brukade hållas för aflidna personers själafrid. Då slutligen konungen och
ständerna lofyade, att de aldrig skulle gå ifrån den nu uppkomna läran, så var
dermed en formlig bekräftelse gifven åt förändringen inom kyrkoläran och
på samma gång medgifvet, att det verkligen var en förändring som
genomförts, Den fick emellertid ej under konung Gustafs tid sitt uttryck i någon
formlig bekännelse, men i handling framträder under 1540-talet motsatsen
mot papismen allt mera skarpt. Förbindelsen med pafiiga stolen var till och
med så fullkomligt afbruten, att Sverige ej fick emottaga någon inbjudning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
