Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Yttre förhållanden 1544—1560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra konung Kristierns förvandter förmenade sig hafva» till Sverige, en
tanke som hans äldste son senare upptog.
Förhållandet till en annan tysk makt, Lübeck, var ej heller fullt
säkert. Det är förut autydt, att på ett möte i Kalmar sommarn 1546 fred med
Xubeck blifvit ingången på tio år, hvarunder Lübecks borgare skulle ega
att utan hinder handla med Sverige och i detta lands fyra förnämsta hamnar
åtnjuta tullfrihet; fördraget ratificerades af Lübeck den 28 augusti, af konung
Gustaf den 18 oktober samma år. Men det är naturligt, att det skulle vara
Lübeck svårt att glömma den ställning det förut intagit till Sverige, så
mycket mera som det dagligen fann, huru detta land genom samfärdsel med
andra länder allt mera frigjorde sin handel från det gamla förmynderskapet.
Genom trotsiga bref, genom fordringar på återställandet af de gamla
privilegierna och kraf på hvad det ansåg återstå obetaladt af skulden retade det
kouung Gustaf till ny brytning. Redan i april 1548 förbjöd han sina
undersåtar vid lif och gods att detta år handla på Lübeck, och han skall äfven
liafva låtit lägga beslag på allt ltibskt gods inom riket. Häremot sökte
lii-beckarne 1551 hjelp hos kejsaren, men utan att dermed kunna uträtta något,
och äfven deras följande försök att med ondo eller godo återfå några af sina
gamla privilegier strandade pä konung Gustafs hårdnackade motstånd.
I Sveriges förhållande till Danmark inträdde med år 1544 en afgjord
förändring. Den gemensamma faran från kejsaren var öfverstånden och tvang
ej vidare till sammanhållning. Den gamla misstron mellan de båda
grannrikena kunde nu fritt gifva sig luft, och nya anledningar till missämja dröjde
ej att sälla sig till de gamla. Hurudan konung Gustafs stämning emot
Danmark vid denna tid var, finner man af ett bref, som han vid midten af 1545
skref till sin höfvidsman på Kalmar, Sten Eriksson (Lejonhufvud); »Vi råda
och förmana dig för allt det vi kunna, att du icke sätter tro eller lofven till
de danske eller till deras söta skrifvelser, efter de mena dock platt intet
annat dermed, utan huru de under slika listiga ord kunna besvika och
förråda oss svenske; der må vi alla fullt och fast förlåta oss till.» Han ålägger
honom tillika att, för att man skulle kunna möta den fara som kunde hota
från Danmark, värfva 2 000 till 3 000 man till krigshärens förstärkning. Mera
bestämd form hade hans farhågor antagit i början af 1549, då han fruktade
en plan vara å bane, enligt hvilken konung Kristians broder hertig Adolf
skulle förena sig med Sveriges fiender i Tyskland och genom giftermål med
enkehertiginnan af Lorraine förvärfva hennes anspråk på svenska kronan.
Huru pass grundade dessa farhågor voro, kunna vi nu ej afgöra; men huru
än dermed må hafva varit, så vitnar den oro, som konungen så väl nu som
vid följande tillfällen uttalar rörande förhållandet till Danmark, tillräckligt om
huru osäker han ansåg ställningen vara. För att slita tvisten emellan de
båda rikena sammanträdde svenska och danska rådsherrar i maj 1554 i
Elfsborg. Det visade sig då, att konung Gustafs fogdar ej försummat att åtlyda
den befallning de 1551 af honom erhållit, att, efter som »alla besväringar
och klagomål, som de danske förmenade sig hafva till de svenske, så noga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
