Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Yttre förhållanden 1544—1560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om förhållandet till Danmark, så länge konung Gustaf lefde, fortfor
att vara fredligt, om också ej vänskapligt, så måste han deremot under sina
sista år utkämpa ett krig med den östre grannen, Ryssland. Då freden
med detta land 1537 förlängdes på 60 år, hade det blifvit bestämdt, att tio år
efter fredstraktatens afslutande de omtvistade gränserna skulle regleras. I följd
häraf skedde under 1540-talet undersökningar från svenska sidan, men då
tiden för uppgörelsen kom, begärde konung Gustaf — som visste att, om
gränsen skulle regleras på grund af bestämmelserna i nöteborgstraktaten
1323, Sverige skulle nödgas afstå en del af området vid östra gränsen —
uppskof »till ett beqvämligare tillfälle». Emellertid fortforo de gamla
gränsfejderna och antogo, sedan Rysslands tsar Ivan, den förskräcklige kalladr
1553 med sitt rike införlifvat Kasan och derigenom fått friare händer, större
omfattning än förut. Ett stort infall skedde i slutet af 1554 i sydöstra
Finland; det besvarades från svenska sidan och förnyades under de första
månaderna af 1555 med sådau styrka, att konung Gustaf i början af maj skref
till en af sina höfvidsmän,’ att »saken är nu så vidt kommen, att man intet
annat kan hafva att förvänta af ryssarne utan en uppenbar fejd». Han
synes hafva väntat, att den förr eller senare skulle utbryta, men var ej nöjd
med att den just nu kom till utbrott. Han hade önskat att dermed skulle
dröja, till dess han fatt se konungen i Polen och härmästaren i Livland i
krig med Ryssland; båda hade genom löften om understöd sökt egga honom
till kriget, och förmodligen inverkade detta något på hans beslut att inlåta
sig deruti. Men oaktad t han, innan det synes varit för sent att genom
underhandling återställa freden, fick underrättelse om, att härmästaren stadfäst sin
fred med Ryssland, drog han sig icke tillbaka; han ville ej gå in på tsarens
fordran, att nöteborgstraktaten skulle läggas till grund för gränsregleringen,
och ansåg förmodligen bäst att, då nu striden väl kommit i gång, med svärdet
afgöra de ändlösa tvisterna.
I början af året hade konungen gifvit befallning om starka rustningar
i Finland och att prester och borgare ej mindre än frälsemän och bönder
skulle göra hvad de kunde till landets försvar. De första dagarna af juni
utskref han öfver hela Sverige en allmän gärd, men för att ej väcka oro
bland folket tillkännagaf han icke, att det var för kriget med Ryssland, utan
ålade sina fogdar att som orsak till åtgärden uppgifva, att kouungen
för-Dummit, att i Tyskland och annorstädes vore en stor krigsmakt samlad, och
ehuru han ej deraf fruktade något ondt för riket, ansåge han dock säkrast
att utrusta hela sin skeppsflotta och derjemte förstärka sig med en tjugu
eller tretio tusen man. I augusti begaf han sig sjelf med folk och
krigs-fömödenheter öfver till Finland. Hufvudstyrkan af hären förlädes omkring
Viborg. Konungen sjelf åtog sig ej befålet — detta fördes af Abraham
Eriksson (Lejonhufvud) och Birger Nilsson (Grip) —och vistades för
det mesta annorstädes, men var otröttlig i att åt befälhafvame utdela råd och
förmaningar af olika slag.
Från ryska sidan omtalas ej efter konungens^ankomst till Finland något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
