Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Konung Gustaf såsom regent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1546 öfvervägdes, huru, »efter konung Gustafs söner för riksens arfherrar hyllade,
kesta och korade voro och en af dem skulle och måtte allena ärfva kronan,
de andra efter sitt stånd«med tillbörligt underhåll, som riket drägligt vore,
kunde och måtte uti konung Gustafs välmakt försörjda och icke efter honom
förkastade och utstötta blifva». Hvilket beslut härom fattades känna vi icke,
men tio år derefter, den 27 juni 1556, förklarade konungen, att han för att
försöija sin andre, då adertonårige son, Johan, med ett »tillbörligt och furstligt
underhåll» gåfve honom Åbo slott och län, Kumogårds län samt Åland såsom
på manssidan ärftligt län; det ökades följande år med Raseborgs län. Af samma
orsak gaf han den 6 december 1557 sin äldste son, Erik, Kalmar slott och län,
Kronobergs slott och län samt Oland, och till dessa landsdelar lades den
20 juni 1559 äfven Tjust. I sitt testamente af den 1 juli 1560 gaf han
Johan bekräftelse på hvad denne förut fått; hans tredje son, Magnus, fick
vestra delen af Östergötland, Kinda och Ydre härad i Småland, Askersunds
(Gundbo) härad i Nerike, Kåkinds, Vadsbo och Valla härad i Vestergötland
samt Dal; den yngste sonen, Karl, största delen af Nerike och Södermanland
samt en del af Vestmanland. Länen skulle gå i arf på manssidan och
åtnjutas »med alla sina tillbehöringar och rättigheter, alldeles lika som vi
dem på kronans vägnar sjelfva haft hafva». Innehafvaren skulle hos hvarje
ny konung söka bekräftelse på sitt län, till rikets tjenst deraf hålla »det
mesta folk, hästar och krigsrustningar som honom möjligt» vore, med råd
och dåd efter yttersta förmåga bistå konungen, icke af »enskildt råd» företaga
något, »som riksens allmänneliga välfärd uppå hänger», utan länen skulle
blifva, »såsom de af ålder varit, inkorporerade till hela Sveriges rike och
alldeles stadigt hålla sig dervid, såsom den ena ledamot håller sig och hänger vid
hela kroppen och låter regera sig af sitt rätta hufvud». I sist nämda
stadgande gjordes dock en väsentlig inskränkning genom den bestämmelsen, att
»om så skedde att någon af förbemälda våra kära söner någon sådan handel
förefalla kunde, som meniga Sveriges rike till nytta och fördel komma måtte,
och tillfälle icke så hastigt som behöfdes gifvas måtte, att sådant berådslås
kunde med de andra bröderne, då må och skall honom icke vara förbjudet
att söka derigenom meniga Sveriges rikes och sitt eget gagn och bästa»;
och häri, liksom i bestämmelsen om att tvister mellan bröderne skulle slitas
genom en af båda parterna utsedd nämd, låg ett betänkligt medgifvande
åt länsinnehafvames sjelfständighet. Några närmare föreskrifter om
förhållandet mellan konungen och hertigarne lemnas icke, och i denna obestämdhet
låg för konungamakten och rikets lugn en ännu större fara än deri, att
stora områden och stora inkomster afsöndrats från kronan. Konung Gustaf
hade knapt lagt sina ögon tillhopa, innan följderna af detta hans enda
politiska felsteg trädde i dagen.
Liksom i andra europeiska länder, så sökte äfven i Sverige den nya
konungamaktens grundläggare skänka den stödet af en ordnad krigsmakt,
fivad konung Gustaf härvid hade att utgå ifrån var i första rummet frälset
och förläningsmännens rust tjenst, och han sökte äfven att deraf göra hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
