Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV (1560—1568) - Grundläggningen af Sveriges östersjövälde. — Brytningen mellan konung Erik och hertig Johan (1563)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
års stadga som innehöll, att hertigarae icke skulle utan konungens råd och
samtycke ingå några traktater med främmande furstar. Johan sökte väl
framställa saken så, som om slotten voro gifna i pant för Katarinas hemgift,
ej för lånet, men Erik fick snart kännedom om verkliga förhållandet, och de
misstankar, broderns uppförande förut hos honom väckt, förminskades
naturligtvis icke af hans försök att framställa saken i en annan dager än den
verkliga.
I början af 1563 framstälde Erik under hotelse om furstendömets
förlust till Johan den fordran, att han skulle afstå från de slott han erhållit i
Livland — ett af dessa, Weissenstein, hade redan kort efter iorpantningen
intagits af Eriks folk — och tillika bestämdt förklara sig, huru vida han ville
hålla sig till Sverige eller Polen. På det senare gaf Johan ett undvikande,
på det förra ett vägrande svar, och då Erik kort derefter genom bekännelse,
som genom tortyr afpressats en Johans tjenare, trodde sig hafva erhållit bevis
for, att hertigen sökte väcka uppror mot honom inom sjelfva Sverige, tvekade
han ej längre att skrida till åtgärder, som gjorde brytningen mellan brödeme
ohjelplig. Den 23 april 1563 stämdes Johan att inom tre veckor infinna sig
i Sverige för att svara på anklagelse för landsförrädiska planer.
Om Johan hittills hoppats på ett fredligt slut på tvisten med sin krönte
hroder, så måste han vid mottagandet af stämningen till Sverige inse, att
derpå ej vidare var att tänka. Han rustade sig att, för den händelse att
hans begäran om fri lejd skulle afslås, försvara sig med våld och begärde på
samma gång hjelp ifrån Polen.
En vecka efter sedan stämningen till Johan utfärdats, hade konung Erik
kallat rådet, de förnämsta af adeln samt ombud för prestmän, köpstadsmän
och bönder att den 1 juni samlas till möte i Stockholm. På utsatt tid
sammanträdde riksdagen, och inför ett utskott af ständerna jemte
konungens nämd anklagades hertigen af Eriks förtrogne rådgifvare, Göran
Persson. Såsom vitnen hördes bland andra tvenne af Johans förnämsta
rådsherrar, Henrik Klasson (Horn) och Herman Fleming, hvilka lemnat honom,
då han fattade sitt beslut att med våld uppträda mot konungen. Domen
fäldes den 7 juni och innehöll, att Johan, såsom den der brutit Arboga
artiklar, undsatt konungen af Polen, Sveriges förklarade fiende, med peuuingar,
ämnat med härsköld angripa riket och slutligen vägrat att på kallelse infinna
sig hos konungen, enligt Sveriges rikes lag förverkat lif, gods och arfsrätt
till riket, — så vida konungen ej ville gifva honom nåd.
Kraftiga åtgärder vidtogos genast för att sätta domen i verkställighet.
I Finland och Sverige samlades en här af ej mindre än 10000 man, som
under befäl af Ivar Månsson (Stjernkors) skulle med våld tvinga hertigen
till lydnad. Samtidigt gjordes dock ett försök att förmå honom att gifva
efter i godo. Konnngen erbjöd honom nämligen, att han skulle få behålla
sitt furstendöme och återfå sin arfsrätt — dock först efter sina yngre bröder —
om han ville förbinda sig att mottaga rådgifvare som voro nämda af konun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
