Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV (1560—1568) - Sturemorden 1567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lighet svarade mot den tid som dertill blifvit anslagen. På lösa och obevisade
anklagelser blef Nils Sture dömd att efter kunglig majestäts hofartiklar hafva
förverkat lif och lefverne, såsom den der försummat rikets omliggande oeli
nödtorftiga saker. Deuna dom blef dock icke verkstiild: Nils Sture blef
»benådad» på det sätt, att han, blödande af misshandling, sittande på en
ut-raagrad åkarhäst och med en krans af halm på liufvudet, midt ibland en
larmande pöbelhop fördes genom Stockholms gator. Detta skedde den 15 juni 1560,
dagen sedan domen var fald. Följande natt greps han i sin säng för att foras
till fängelse på Orbyhus, men 48 timmar hade ej hunnit förflyta, innan
befallning kom, att han skulle återföras till Stockholm, och få dagar derefter fick
den dömde och skymfade mannen konungens uppdrag att resa till Lorraine för
att fortsatta underhandlingarna om Eriks förlofning med prinsessan Renée.
I sammanhang härmed lät konungen säga honom, att »hvad honom var händt
var sked t af onda menniskors berättelser, råd och tillskyndan »; och blef så
sedan anslaget och utropadt på alla gator, att »hvilken herr Nils Sture det
skalle förekasta eller honom något omtala, utan det som redligt vore, han
skulle straffas till lifvet»; men tillika begärde konungen, att han skulle
erkänna sig vara med rätta dömd och att han skulle lofva att ej på något
sätt söka hämnas det »ringa straff», hvarmed konungen hade honom i nåder
förskonat. En dylik förklaring kunde och ville ej Nils Sture afgifva, men
detta hindrade ej konung Erik att låta honom anträda den resa som var
honom an befal d.
Med skäl har det blifvit sagdt om konung Eriks sätt att behaudla Nils
Sture, att »det ena med det andra låter sig knapt annorlunda begripa, än att
man igenkänner sinnesförvirringens spår. Rätt sundt förstånd fans ingendera
gången, hvarkeu när konung Erik skymfade Nils Sture, eller när han hedrade
honom; men olika passioner omvexla, hatet hafver sin tid, efter hatet kommer
rädslan och med rädslan begäret att blidka den som förolämpades. Och denna
rädsla var mycket lättrogen, om konung Erik inbillade sig, att Nils Sture,
efter hvad som hade tilldragit sig, kunde blidkas.» Fans det något medel,
hvarigenom konungen skulle kunna skaffa sig en dödlig fiende, så var det
detta, att på dylikt sätt behandla en ung ädling, som tillhörde Sveriges
berömdaste ätt och som med skäl kunnat hoppas att inom fäderneslandet komma
att intaga den mest lysande ställning. Och skymfen drabbade ej blott honom,
den träffade hela hans slägt och måste på samma gång djupt kränka hela
Sveriges adel. Det skulle ej väcka synnerlig förvåning, om ett dylikt
handlingssätt af en konung, som redan vid flere tillfällen lagt i dagen grof
missaktning mot rikets mest framstående män, skulle hafva framkallat
samman-s värj ning och uppror bland medlemmarne af en aristokrati, hvars förfader väl
känt konsten att göra sig af med misshagliga regenter. Att måttet
ytterligare behöfde rågas, gifver ett bevis mera på den styrka och det anseende,
som den nya konungamaktens grundläggare i Sverige förstått att gifva denna
makt. Tecken till harm och missnöje finner man väl äfven utom Sturarnes
närmaste krets: i november 1566 kunde konung Frederik i Danmark meddela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
