Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III (1568—1592) - Liturgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liturgien.
Katolska reaktionens begynnelser. — Obestämdheten inom svenska kyrkan vid början af Johan lll:s
regering. — Kyrkoordningen 1572. — Johan lU:s planer till förändringar inom den svenska kyrkan. —
KyrkomSte i Stockholm, juni 1574. — Ny ordinantia 1575. — »Kuda boken» 1576. — Kiksdag 1 Stockholm,
den 11 febr. 1577. — De katolska reaktionsförsöken i Sverige 1572—I5SO.
Den strid, som under konung Johans tid fördes i Livland, var ej i och
for sig af synnerlig vigt. Den skulle få sin egentliga betydelse, först då
den kom att sammanbindas med följderna af en strid, som samtidigt började
upplåga i Sverige och i sitt ursprung var af en helt annan karakter och rörde
helt olika förhållanden.
»Allt intill början af 1560-talet hade protestantismens utbredning
i Europa fortgått utan uppehåll. Tyskland var vid denna tidpunkt
öfver-vägande protestantiskt: af de verldsliga furstarne bekände sig de mäktigare
— med ett par undantag — till den evangeliska läran; af de sex
erkebiskops-stiften voro två, af de tjugu biskopsstiften tolf protestantiska; i de öfriga
voro kapitlen nästan helt och hållet protestantiskt sinnade. De flesta
gref-vame, nästan alla riksstäderna hade slutit sig till protestantismen. Från
Schweiz hade calvinismen inträngt och fått fotfäste i Frankrike; England
var nästan fullkomligt protestantiskt. I den skandinaviska norden var den
nya läran herskande; i Polen hade hennes anhängare vunnit betydligt insteg.
Bohmen med sina biländer och de österrikiska urfländerna voro till större
delen evangeliska. Protestantismens slutliga seger tycktes ej vara tvifvel
underkastad.»
Men på denna starka lyftning följde snart nog utmattning. Den stora
yttre utbredningen motsvarades ej af inre styrka. Protestantismen var på
god väg att förneka sitt eget upphof, den princip, som gifvit den kraft och
seger och hvars fasthållande ensam kunde trygga dess framtid: det röjde sig
hos den samma en öfvervägande sträfvan att i stället för lifvet sätta lärau,
trossatsen, dogmen. De protestantiska teologerne — framför allt inom
protestantismens fosterland, Tyskland — egnade all sin kraft, hela sin
tanke-skärpa åt sträfvandet att i hvarje tänkbar punkt skarpt och distinkt formulera
lärosatserna och uppgöra dogmatiska system, der hvarje enskildhet var med
skarpsinnig logik utarbetad och inpassad på sin rätta plats. Fullt och fast
öfvertygade om riktigheten af sina beräkningar och slutsatser, tålde de ej
motsägelser och betraktade dem, som hyste andra åsigter och ej kunde i hvarje
punkt sluta sig till deras system, såsom gudlösa menniskor, fullt ut lika
fördömelsevärda som någonsin katolikerne. Så uppstodo mellan protestanterne
sjelfva dogmatiska strider, bittra och hänsynslösa och förda med den yttersta
skärpa. Teologernes stämning inverkade på furstarne och derigenom på de
politiska förhållandena mellan de protestantiska staterna. Splittring och
tvedragt uppstodo, och striden blef så bitter och oförsonlig, att motsatsen
mellan episkopaler och presbyterianer i England, mellan arminianer och
go-marister i Holland, mellan lutheraner och calvinister i Tyskland ej tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
