Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III (1568—1592) - Konung Johan och hertig Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nöje med, att han ej blifvit begrafven så högtidligt som vederbort, utan äfven
misstankar rörande hans dödssätt.
För öfrigt voro anledningarna till misshälligheten mellan bröderne af
mångfaldig art. En var frågan om rätten till Strömsholm, som enligt konung
Gustafs testamente skulle tillhöra hertigdömet, men i följd af hans muntliga
förordnande innehades af hans enka, drottning Katarina. Väl fick Karl 1571
sitt område förökadt med Vadsbo och Valla härad i Vestergötland — de togos
från den svagsinte hertig Magnus’ furstendöme — men han afstod ej derfor
från sina anspråk på Strömsholm och hotade slutligen (1579) att med våld
taga det i besittning. Ett annat tvistefrö låg i arfgodsen efter konung
Gustaf: Karl ansåg sin rätt hafva vid det skifte som skedde 1572 blifvit trädd
för nära. Dessa och andra ekonomiska tvistefrågor voro dock af mindre vigt
än de politiska. Johans ståndpunkt i afseende på frågan om de kungliga
och furstliga rättigheterna hade i och med det, att han besteg tronen,
blifvit en helt annan, än den varit, då han sjelf var hertig, och han uppträdde
nu med ifver för samma åsigter, som han under konung Eriks tid bekämpat.
Striden rörde närmast rätten att tillsätta lagman i hertigdömet och att
ut-kräfva rusttjenst af dess adel. Hertigen höll envist på, hvad han i dessa fall
betraktade som sin rätt, och ville ej tåla något intrång deri. Tvärt om
uppträdde han och klandrade med stöd af konung Gustafs testamente, att
konungen i åtgärder som rörde rikets styrelse ej inhemtade hans råd. Till allt detta
sällade sig snart den liturgiska striden, hvari hertigen genast uppträdde
som konungens motståndare. Spänningen hade redan 1575 gått derhän, att
Karl nekade att utan lejd infinna sig hos sin broder, men det var dock forst
efter 1580, som den nådde sin höjdpunkt.
Det var nämligen då som konung Johan, sedan hoppet om förbindelsen
med Roma slocknat, började vidtaga sina egentliga. kraftåtgärder för
genomförandet af sin liturgi. Han gick nu ända derhän, att han lät öfver hela riket
utgå förbud mot att erlägga tionde till de prester som nekade att begagna
liturgien, och mot de mera framstående bland de nya ceremoniernas
motståndare gick han ännu strängare tillväga: biskopen i Linköping Martinus
Olai, som 1577 endast med största tvekan förenat sig med de öfrige om
liturgiens antagande, hade i följd af den verksamhet, som katolikerne under
förra delen af 1580 utvecklade inom hans stift, funnit sig manad att
offentligen uppträda ej blott mot dem, utan ock mot liturgien. Konungen lät med
anledning häraf kalla stiftets presterskap till Linköping och i dess närvaro
afsätta biskopen såsom ovärdig sitt höga embete. En annan af liturgiens
ihärdiga motståndare, Petrus Jonæ, professor i Upsala, kastades 1581 i
fängelse, och åt den förut nämde magister Abrahamus Angermannus var ett
liknande öde bestämdt. Båda lyckades emellertid fly och sökte hos hertig
Karl ett skydd som de äfven erhöllo. Och det var ej nog med, att hertigen
välvilligt mottog dem, som undan Johans förföljelse sålunda togo sin tillflykt
till hertigdömet, han formligen erbjöd dem sitt bistånd. Så blef den afsatte
biskop Martinus Olai på grund af hans inbjudning 1581 kyrkoherde i Ny-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
