Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III (1568—1592) - Polska konungavalet 1587. — Mötet i Reval 1589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konung Johan, gaf denne, som nu började med mera ifver omfatta saken,
sina fullmäktige i uppdrag att »gifva de poler någon los förtröstning» om
Estland. Denna »förtröstning» gafs slutligen så, att sändebuden förklarade,
att det vore dem omöjligt att lofva landets afträdande, då derom intet vore
förhandladt med rikets ständer, hvilkas bifall dertill kräfdes, men som de
visste, att konungen skulle derom underhandla med ständerna, så lofvade de,
att Sigismund, då han komme till Polen, skulle med detta rike förena
Estland. Enkedrottningen gick med all sin egendom i borgen för, att loftet
skulle uppfyllas. Men detta var ej den enda förbindelse, svenska sändebuden
å Sigismunds vägnar afgåfvo: de lofvade tillika, att han skulle på egen
bekostnad hålla en flotta i Östersjön, uppbygga flere fästningar mot tatarerne,
ej utan polska ständernas samtycke begifva sig till Sverige, och sa vidare.
Sedan öfverenskommelsen om dessa
vilkor ingåtts, blef Sigismund i följd
af drottning Annas ifriga
bearbetningar och den mäktige rikskanslerens
inflytande den 9 (19) augusti 1587 utsedd
till konung. Motpartiet ville dock ej
härmed låta sig nöja: det valde
erke-bertig Maximilian, och den
ömsesidiga spänningen blef i följd bäraf sa
stark, att det artade sig till
inbördes krig.
Under sådana förhållanden kan
man knapt undra på, om konung
Johan, som med glädje belsade första
underrättelsen om sonens val, intogs
af tvekan, huru vida han borde
mottaga det samma. Saken öfver vägdes
på nytt, men Johan hade af
händelserna låtit föra sig allt för långt för
att anse sig kunna med beder gå
tillbaka. De fleste af hans rådsherrar tillstyrkte valets antagande — ifrigast
Erik Sparre som deruti såg sitt verk —; det yttrande hertig Karl afgifvit
talade lika mycket för som emot, och då dessutom de polska sändebuden
förklarade, att de ej ansågo löftet om Estland ovilkorligt bindande, gaf Johan
sitt samtycke till Sigismunds afresa.
Sedan detta var afgjordt, vidtogos åtgärder för att ordna de förhållanden
som skulle uppstå, då Sigismund en gång genom sin faders död blefve konung
äfven i Sverige. Redan då det beslutits, att Sigismund skulle uppträda som
kandidat till den lediga polska tronen, hade denna sak varit föremål för
öfverläggningar. Ett förslag, som sannolikt blifvit författadt af Erik Sparre,
framlades i april 1587 för Sigismund och hans fader, som då ännu befunno
sig i Vadstena, blef af dem med några förändringar antaget och under-
180. Erik Sparre
(1550—1600).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
